onsdag 30 januari 2013

Västra Jämtlands pärla

Regnet piskar mitt fönster och vinden gör att det knakar i huset. Januari månad i Roslagen bjuder verkligen på alla typer av väder, en dag kallt ner mot -25 nästa dag ösregn och plusgrader.
Inte undra på då att man gärna faller in i en flugfiskares schizofrena värld, på ena planhalvan planeringen och drömmarna inför en kommande säsongen och på den andra, minnen från gånga fisken.
 
Idag gjorde jag åter en djupdykning bland alla foton jag sparat från mina Jämtlandsturer genom åren och fastnade vid Fångån.
En pärla bland alla vatten i västra Jämtland, ett vatten som jag följt och drömt om sedan barnsben.
Idag ett vatten som ingår i Anariset AB - Ajvin Sijte, men jag kommer till det senare.
 
 
Mina första fisken i eller skall jag kanske säga kring Fångån gjorde jag redan i mitten av -70 talet, då med toppknutet metspö och en burk metmask. Jag fick följa med Kungsgårdar´n och Lutman och min far till en liten bäck som mynnar i Fångån som heter Oterbäcken. Att valet föll på just den bäcken var kanske dels för att jag då var en liten parvel som inte skulle orka en tur längs hela Fångån, men också för att gubbarna, tror jag, gillade att doppa masken ner i groparna på de huggvilliga småöringarna och bäckrödingarna.
Bäckrödingen var då inte så vanlig i Fångån, som den är idag och historien om hur den kom in i Oterbäcken och sedan ut i Fångån skulle det ta ytterligare 30 år innan jag fick veta hur det gått till, men det är en helt annan historia.
Det var ett äventyr att få följa med på dessa äventyr och jag lärde mig snabbt att smyga på öringarna men redan här så valde jag lika ofta att låta bli att sänka ner min mask och istället stå och titta på fiskarna som rusade runt i de små höljorna i jakten på föda och för att försvara sitt revir.
 
Åren gick och när jag hade fyllt tvåsiffrigt fick jag så äntligen följa med på min första tur längs Fångån. Lutman var borta men Kungsgårdar´n som nu lite skämtsamt och med glimten i ögat utnämnt sig till Fångåkungen blev min läromästare under många turer längs ån. Min far hade även han hoppat av detta fiske och gjorde nu tjärnarna osäkra i området med sin stora vita kula och 10fots haspelspö och efter en natt i juli där fjälltopparna runt om oss skrudats i vit nysnö stod det klart att även han kunde iklä sig ett kungligt namn, Bäverdammskungen, efter en öringtrippel som började på dryga 1,5kg och slutade på strax över 2kg.
Kunga mig hit och kunga mig dit, jag ville fiska strömmande vatten och Fångån blev nu mitt andra hem.
 
 
Åren gick och jag bytte nu långspö mot spinnspö, mestadels spinnare men också kula och fluga blev nu mitt vapen i jakten på åns öringar.
Fisket med mask var fortsatt tillåtet vilket förargade mig då jag såg hur illa detta fiske tog på ån och dess öringar.
Mindre nogräknade fiskare tog upp småfisk i massor eller ännu värre, hamnade i skogen.
Och fisk över 3hg var nu nästan helt borta. Visste man dock var man skulle gå och avvek från stigen så fanns dom fortfarande kvar men inte i den mängd som tidigare, fisken blev mindre och mindre men också fler.
Små tunna cigarrformade öringar kunde hugga i hundratal på flugan och man uppmanades av kortförsäljare att, -Ta upp så mycket du kan, de har kommit tusenbröder i ån!
Det var också nu som jag fångade mina sista harrar i ån men istället märkte att bäckrödingen gjort entré i bakvattnen. Det var inte hållbart och tillslut kom så det oundvikliga, ån belades med fiskestopp, vilket naturligtvis gjorde ont men var fullt förståeligt.
 
Så under några år gick jag bara dit för att ta mig en titt, gick längs fiskestigen och tänkte på hur mådde hon, min drömå. Jag minns lyckan när jag en dag i slutet av -80 talet hade vandrat ner till Bäverkroken och fick se en bättre fisk vaka ute på ett av de grunda selen.
Året efter var hon året öppen för fiske, men nu var fiske med mask förbjudet.
Jag tror också att det var under dessa år som bävern gjorde sig mera bofast kring ån.
Tidigare år hade vi sett spår av den i Oterbäcken men nu kunde man se och följa den längre och längre upp i ån för varje år.
 

I den här tiden, alltså in på -talets början och mitt gjordes också andra insatser i ån som jag inte ser som det bästa besluten som tagits, man grävde bland annat om och tog bort mängder av grus i en av de fina bakvattnen strax ovanför Bäverkroken, lekgruset låg nu som en hög ås i höljans slut upplagt på land. Den gamla fina lekgropen var nu bara en grop och ärligt talat så har jag inte sett en enda större öring i den gropen sedan dess. Man röjde också fiskeplatser längs ån i samma område, fiskeplatser som för mig tidigare år varit helt omöjliga att komma åt för alla träd och överhängande buskar var nu nakna gator ner mot ån och blottade nackar som tidigare var ofiskbara och som vi sett som "fredade" att ens försöka fiska på.
Maskmetarna var nu också tillbaka, inte för att det var tillåtet, utan mer för att det var helt riskfritt. Det fanns regler men ingen som följde upp dem.
Vid ett tillfälle, in på 2000 talet så smög jag och några flugfiskebröder längs ån och vid en större hölja så hittade vi ett metspö slängt i skogen. Masken som satt på ringlade sig vilt på kroken men jag misstänker att ägaren till spöt låg stilla, gömd i skogen.
När vi sedan kom ner till Bäverkroken så hittade vi en glödande brasa, FYRA kylboxar där några av dem innehöll mängder av småöring stående vid en av byggnaderna.
Metspöt "gick av" och kylbägarna och fiskarna, som vi för övrigt inte såg skymten av, rapporterades men tyvärr med en axelryckning som svar.

 
Under 2000 talet såg jag dock en förbättring i ån, fisken började få storlek igen och nu börjande man också stöta på fler riktiga sportfiskare längs ån vilket i sin tur nog höll bort "kaggefiskarna"
Det var återigen så där härligt att gå längs stigen ner mot ån, man visste inte vad dagens äventyr skulle ha med sig för överraskningar. Och återigen så kunde man kroka fin harr i åns nedre delar.
Bäckrödingen fanns fortfarande kvar, men nu där ån var som grundast och inte i den otroliga mängd som det var under några år.
Jag försökte dock att prata med folk som hade med fisket att göra längs ån, jag ville att man skulle fundera på någon form av kvotering, begränsa antalet fiskare och att man skulle se över antalet fångade fiskar och storleken på dessa.
Men också att man skulle införa en vilodag då inge fiskekort såldes alls.
Begränsningar som jag ansåg var ett absolut måste för att ytterligare stärka åns öringstam.
 
 
I mitten av -70 talet så drev Conrad Eriksson en liten fiskecamp vid Storåns strand alldeles intill vägen mot Vålådalen, av den finns idag endast några mycket slitna bänkar kvar och så kan man ana de gamla uppställningsplatserna för tält och husvagnar. När han sedan på grund utav sjukdom fick lägga ner så åkte jag och min far ofta ner till honom i Fångåmon och löste fiskekort.
Det kunde ta flera timmar ibland innan vi tillslut kom iväg, Conrad hade nämligen gåvan att kunna berätta historier från förr och speciellt då om fisken i Fångån, eller från Storån som den en gång var.
Berättelser om storöring på lekvandring upp i Fångån och om öring på flera kilo tagna precis bakom stugan i Fångåmon.
Även han insåg tidigt att något måste göras för att rädda den spillra av den ursprungliga öringen som fortfarande gick upp i ån för att leka och vars delar av dess avkomma valde att stanna i ån för att blir stationär och storvuxen bäcköring.
Conrad är sen många år borta, men varje år som jag är tillbaka, seglar jag ner mot hans gård och minns berättelserna om fäbolivet, skogen, djuren och jakten och fisket.
 

Jag har själv seglat iväg i tidens rum och har numera samlat på mig mängder av fiskehistorier och märkliga äventyr längs åns stränder, om konstiga ljudet vid spökstenen, om fisken slutat med att jag stått långt ut i ån och känt det kalla vattnet fylla mina stövlar, eller bävern som klev iland precis där jag satt i visshet och tron att han var själv i ån, lavskrikan som åt bulle ur handen och om fiskevänner som kommit och gått.
Ån har alltid och kommer alltid att vara en del av mig, uppvuxen som jag är i sköna Roslagen så var det ändå i Fångån som jag fick min fostran som fjäll- och flugfiskare, det var här jag började mina funderingar om naturens värde och viljan att ta till vara på en resurs.
Det var också här jag satt dagarna efter att jag fått samtalet om att min fars sjukdom startat marschen mot det oundvikliga, lutad mot min tall, funderandes på livet och de man håller kära.


Fångån tar sin början ut ur Västra Vattensjön vid foten av Anaris i ett vackert fall som leder in i en stor hölja. Ån första delar ner till Helgtjärnsforsarna har lite tendens av hoar, korta strömmande partier bryts av med stora djupa höljor. Myrarna runt ån färgar vattnet till en svag nyans av gyllengul.
Även om detta är åns vackraste parti så är det inte här jag fått de flesta och största öringar men här kan man istället få sjunka ner och stilla invänta att fisken göra första draget i kanterna av den mörka ytan. Nattsländor och mindre åsländor är de som oftast synts till och med någon form av nattslända på tafsen går man inte tom från ån. Här är det smygfiske som gäller, allt för hastiga rörelser skrämmer den fisk du vill ha och följden blir småöring och bäckröding som blöter din fluga till vansinne. Efter Helgtjärnsforsarna faller ån undan ganska mycket och det är mestadels vitskummande strömmar, men här och var finns riktigt fina gropar om man vet var man skall leta och är beredd att ta sig an naturen, skogen och buskarna slåss rejält och när man tror sig hittat platsen så är det mer eller mindre omöjligt att få till någon form av flugkast. Många är de "nya" och lite udda kasten som uppfunnits där.
 
Fallet vid Västra Vattensjön
Vattensjön med Anaris i fonden 
Storhöljan
 
Höljan vid furan

Timmerbron var en naturlig plats att avsluta fisket på den övre delen eller påbörja fisket nedströms.
Ofta ställde vi av en bil nere i Fångåmon och tog den andra upp till timmerbron och gick sedan tillbaka.
Fångån från timmerbron och ner blir åter lite lugnare, här och var djupare gropar som sedan övergår i ett strömdrag, strax uppströms Bäverkroken blir det börjar det bli längre partier med lugnflyt för att i själva Bäverkroken bli lika vackert skuren ur landskapet som uppe vid dess inlopp.




Här är också den plats där man nu kan se bäverns härjningar mest. Stränderna som tidigare var fulla av låga spretiga björkar ser nu mer ut som ett plockepinn och att smyga fram mot kanten är inte lite enkelt som det var tidigare då man kunde gömma sig bland träd och buskar.
Ån ändrar sedan helt karaktär, den vältrar sig av och an i små fall och strömmar, blir på sina håll grund med hög fart på vattnet. Man kan tro att där inte finns någon fisk, men här precis som tidigare så gäller det att veta var man ska leta.
Mina kanske finaste fiskar tagna i Fångån är från Bäverkroken och ner mot Fångåmon.
Dock gäller att ha tur och pricka vattennivå och att vädret hjälper till att dölja din framfart längs ån. Sol och klart väder är alltså inte de bästa förutsättningarna.
Det är också längs den här delen av ån som de första harrarna brukar dyka upp, nästan på samma ställe varje år, men platsen är noga vald ser det ut som.


En dag och kväll längs denna å kan aldrig gå långsamt nog, samtidigt som man fiskar sig genom höljorna och skapar nya minnen så påminns man hela tiden om de gamla. Varje krök, varje sten har på sitt sätt gjort avtryck i mig och mitt liv och lika viktigt som det är att vara rädd om sina minnen, lika viktigt är det att vårda denna lilla pärla.

Mitt sista fiske i ån gjorde jag en tidig augustikväll 2010 tillsammans med en nyvunnen fiskebroder från trakten. Vi hade i otaliga mail den vintern pratat om fisken och platser och insett att vi båda hade samma lilla å som vi återvände till gång efter gång.
Nu fick jag, via honom möjligheten att lägga min nattslända där ån tar sin början vid det silverblänkande fallet. Vi fiskade oss nedströms förbi tallen, furan och kom slutligen ut på lugnflytet innan Helgtjärnsforsarna. Jag visste nog att detta kanske kunde vara sista gången som jag lika lätt kunde fara upp till min å och gå med spöt längs dess strand och gjorde mig därför ingen bråska ned mot den plats vi bäst att avsluta på.
Jag hade kontakt med någon lite bättre öring men i övrigt så var det mindre fisk som lekte med min, för dom, lite för stora nattslända.
Det knöt sig lite i bröstkorgen när jag klev på stigen som leder bort från ån och ner mot vändplan på timmervägen.

Året innan så blev det klart, Anariset AB - Ajvin Sijte tog Fångån under sina skyddande vingar.
Efter alla år som jag påpekat mina synpunkter till kortförsäljare i området så var det äntligen någon som såg Fångåns kvalitet och tänkte värna dess vilja till överlevnad.
Det infördes regler på antalet fångade fiskar och ett fångstfönster. Jag fick reda på detta via mail från samme fiskevän som jag gjorde sista turen med och kunde inte annat än jubla tillbaka som svar, äntligen!
Det var först i något mail senare som det också gick upp för mig att det nu skulle bli omöjligt att bo i Ottsjö och kunna fiska i ån. Jag försökte med alla sätt man kan, när man sitter nere i Roslagen att påverka så att om möjligt skulle kunna säljas några dagkort/dag till ett högre pris, kanske till och med så att man fick förboka, och det med endast catch and release, men förstod också samtidigt att min vilja inte skulle få gehör.
Och egentligen, jag hade ju äntligen fått det jag velat alla dessa år, någon som vårdar och värnar, men jag hade väl hoppats kanske att det på något sätt skulle kunna gå att lösa för fiske för dagen.
Jag förstod också att när man tar över driften av någonting så måste man sätta ner foten och sedan hålla sig till det. Ingen skugga faller över detta på något sätt, men nog saknar jag min å.
Jag hoppas att reglerna efterföljs och att man idag ser efter vattnet på ett bättre sätt än man gjorde tidigare, bland annat i jakten på tjuvfiskare och maskmetare. Under alla år som jag fiskade ån så var det vid enstaka tillfällen som det följde med någon fisk hem från ån, den gör sig bäst i vatten.

Så jag kan bara lova, åker ni till området för boende och fiske i Ajvin Sijte missa inte denna lilla pärla, det är inte alltid det står stor fisk i ån, men jag kan utlova ett häftigt smygfiske i underbar natur.
Och kommer ni så långt ner som till spökstenen, stanna upp och lyssna riktigt noga, ge er tid längs ån, upptäck och var nyfikna, njut hennes stilla skönhet i de lugna mörka höljorna eller hennes vilda framfart bland stora stenblock och fall.
På ett eller annat sätt kommer även jag tillbaka till henne, det vet jag och då har vi massor att ta igen, min å och jag.


¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
 
 

torsdag 24 januari 2013

"Maybe Gold Medalist eller Hål i Huvudet"

Uppdrag granskning låter inslaget om vår hotade vildlax ligga kvar ända till juni!!
Missa inte detta.

Länk här:
http://www.svt.se/nyheter/amne/?tag=tag:story@svt.se,2011:UG%20-%20vildlaxen#/ug/laxen-dor-ut-politiker-struntar-i-expertrad?&_suid=135904758363808980681402036849


 Vill du verkligen bli "maybe gold medalist" så skriv på Fiskejournalens
brevkampanj till Eskil Erlandsson
 
 
 
Jag lovar, det kommer lite fiske inlägg också vad det lider, men faktum är, om inte VI sportfiskare tar ställning, agerar i frågor som göra att vi i en framtid inte kan utöva vår underbara hobby, vem ska då göra det?
Det är klart att vi skall sitta ner vi lägereldar landet runt och hålla armarna så brett isär vi kan eller bara sjunka ner och dela en kopp kaffe strax efter att säsongens öring landats.
Vi ska lägga tid på actionbilder från fisken, jaga fiskfilmer och hattar och mössor med reklam på.
Men återigen, om inte VI tar tag i frågorna om kvaliteten på det vatten vi fiskare, om inte vi jagar och ställer obekväma frågor till människor som på ett eller annat sätt förstör chanserna till detta, vem gör det då?
Jag tycker också att det är häftigt med den nya linan eller spöt, och den stor harren, öring eller gäddan i något avlägset vatten.
Men jag tycker det är minst lika häftigt med ett frisk vatten som fisketur efter fisketur ger chansen till stor välmående och friska fiskar.
Men det kommer inte gratis längre, vi måste ta vårt ansvar och agera som vi vill att andra skall göra, genom att skydda våra vatten och livet däri.
 
Så skicka mailet, gå med i Sportfiskarna OCH Älvräddarna och framför allt, se er omkring där hemma, hur ser ån eller bäcken ut, vad pågår i sjön eller vid just din del av kusten.
VI är länsstyrelsens, sportfiskarna, älvräddarna och naturskyddsföreningarnas ögon där ute.
Använd dom. 
 
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
 

måndag 21 januari 2013

Varför ser de och hör de inte varandra??

Jag tänker ta er igenom de senaste veckornas debatt i olika forum, dels via artiklar men också via egen text. Och vi börjar med vad "chefen" sa för en tid sedan:
Fredrik Reinfeldt söker efter fler och enklare jobb i nättidningen Riksdag & Department
http://rod.se/reinfeldt-efterlyser-fler-enkla-jobb
 

Vi säger så här Fredrik, bjud in oss från sportfiskevärlden/turismen/kulturföreningar så kan vi på bara någon timmes kaffedrickande och knaprande på en bulle skaka fram tusentals arbetstillfällen, samtidigt som du, räddar glesbyggdskommuner och våra älvdalar från total utflyttning.
Det finns dock några detaljer som du bör få ordning på först.
Sätt Vattenkraften under samma förutsättningar som alla annan industri i detta landet och lägg beslut som gör det tvingande att bygga omlöp och dyligt kring våra kraftverk och dammar.
Här kommer då också de första arbetstillfällena att skapas, och de på lokal nivå ute i våra kommuner där vi kan återanvända nyutbildade killar och tjejer från våra fiskevårdsprogram till att sätta igång arbetet med att restaurera våra vattendrag och sjöar, genom biotopvård - omlöp och inventeringar.
Ge mer pengar till stöd för verksamheter som vill återställa och/eller bevara våra rinnande vattendrag och det liv som finns däri.
Kring denna punkt kom nu i dagarna Anders Borg med detta utspel:

http://rod.se/naturens-v%C3%A4rde-ska-i-borgs-budget
Också denna artikel hämtad från Riksdag & Department.
 
Och till sist tillåt endast Yrkesfiske och Sportfiske. Det s.k husbehovsfisket måste bort, alternativt sättas under hårda regler.
För tvärtemot vad Eskil Erlandsson säger så förekommer ett utbrett "tjuvfiske" längs våra kuster, i älvar och i sjöar.
och detta är bara ETT av alla exempel som finns.

Och om vi nu går till Eskil Erlandsson och vilken typ av politik han bedriver så skulle det kunna ta en hel bok i anspråk för att få någon form av klarhet in detta, och frågan är om man ens då kommer att förstå den mannens politik.
Det otäcka är att detta är tre personer ur en aliansregering som med andra ord borde prata med varandra och naturligtvis läsa sin egen tidning.
Man kan tycka att dessa tre s.k visemän någonstans borde inse att dom med gemensamma krafter skulle kunna enas om en plan för att stärka landet Sveriges fiske- naturvårds- och sysselsättningspolitik.
Eskil gjorde idag ett svagt försök att svara på den massiva och hårda kritik han utsatts för sedan Uppdrag Gransknings reprotage om laxen i Sverige  i Fiske för Alla
http://fiskeforalla.se/2013/01/21/hart-pressad-i-laxfragan/
Men vad är det karl´n egentligen säger?!?!
Känns som att han bara trycker på play återigen och låter munnen rapa floskler som inte ens hans eget departement tror på.
I "landet lagom" framstår han och hans politik och ställning i denna fråga... ändå som lättmjölk, lättdrucket utan någon som helst smak eller verkan.
Återigen, hans "chef" efterlyste i förra veckan arbetstillfällen, hans man vid plånboken vill satsa mer pengar på Naturens värde och själv vill ha tömma resursen för ALLT detta i ett försök att vara alla till lags utom just en då kanske, Laxen själv.
Det finns bara en väg att gå, att investera sig ur krisen.
Gör satsningen där kilopriset på den fångade laxen är som högst och där det sprids över fler som delar på kakan och investeringarna.
Bruka sedan räntan på det insatta kapitalet och låt större delen leva istället för att gå i svartfiskets fällor eller till snittar på Rosenbad.
 
Som exempel kan nämnas att Organisationen Älvräddarna i sin presentation vid utfrågningen om den biologiska mångfalden den 4 oktober 2011, hänvisade till Naturvårdverkets egen utredning från 2009 där man skattar kostnaderna för att åtgärda vandringshindren till mellan 1,5 miljarder och 5 miljarder SEK. Med en beräkning av de olika yrkeskategorier som skulle vara involverade räknande man då till att de 5 miljarderna skulle kunna ge upp emot 5000 årssysselsättningar för att bygga exempelvis vandringsvägar för fisk.
 

5 miljarder och för det, 5000 arbetstillfällen, detta för att skapa förutsättningen för ytterligare arbetstillfällen kring det som fisket i våra älvar och vattendrag skulle kunna ge, i våra inlandskommuner och längs våra älvdalar.
Och då är inte kringverksamheterna räknade.
Ett exempel är att man kring 90-talets slut och in på 2000 talet omsatte 50 miljoner i Karlshamns kommun kring vad fisket efter lax och havsöring gav i Mörrumsån.

Aldrig någonsin har den gamla devisen att man måste satsa sig ur en kris känts så bra som nu, för med 5 miljarder finns alltså en mängd arbetstillfällen och miljövärden att rädda.
Plus att man också undgår risken med viten från EU, eftersom man då skulle uppnå de direktiv som ställs på alla medlemsstater och de regionala vattenmyndigheterna i det nya vattendirektivet, vilket säger att alla vattenförekomster ska ha god vattenstatus år 2015.
Text ur Älvräddarnas presentation:

EU:s vattendirektiv är rättsligt bindande för alla medlemsstater och de regionala vattenmyndigheterna har gett en generell dispens för att uppnå miljökvalitetsnormerna för de vattenförekomster där vattenkraft påverkat hydromorfologin till år 2021. Om Sverige inte uppnår målen och det kan visas att det beror på felaktiga eller uteblivna beslut, kan Sverige som nation få rullande vite för fördragsbrott, något som drabbat flera andra medlemsnationer i EU under det senaste decenniet.
 
Trots detta så fortsätter alltså Eskil Erlandsson och andra att rulla tummarna medan Sverige går på knäna både miljömässigt men också när det gäller sysselsättningen.
Samtidigt så kommer det nästan dagligen sådana här inlägg i olika forum och medier.
Kanske kan det vara dags för samarbete??!!

Sverige är verkligen ett otroligt vackert land, rikt på resurser när det gäller fisket och verksamheter kring detta. Men med skyddande av våra tillgångar så som man exempelvis jobber med det i Skottland och delvis Island och Norge så skulle vi på allvar kunna konkurrera med dessa länder om fisketurismen istället för som nu, höra Eskil Erlandsson utnämna oss till "maybe gold medalist" inom sättet att bruka våra tillgångar, samtidigt som resursen lax, står och dör i torrfåror nedanför våra kraftverk, arbetslösheten närmar sig tvåsiffrigt.
Makten och härligheten sitter med nedböjda huvuden och pekar på bänkgrannen i riksdagen när miljödebatt står på agenda och först när frågor om månggifte, tågtidtabeller eller andra länders misslyckanden skall diskuteras sträcker de på sig och kör igång åsiktsmaskineriet.
Så på frågan varför de inte ser och hör varandra så tror jag som så många andra, att miljöfrågorna avgörs inte i depardement och riskdagsrummen, dessa frågor är sedan länge klara när den berömda marknaden lämnar över det till sina apostlahästar de satt vid makten.
 
Och under tiden så bokar vi havsöringsresor till Argentina, laxresor till Skottland, Island eller Norge eller öring och regnbågsfisken i Nya Zeeland, Slovenien osv osv.
 
 
No Happy Fish Today
 
Min Uppmaning -Bli Älvräddare!!
www.alvraddarna.se
 






 

onsdag 9 januari 2013

Vatten-NO-fall

Vattenfall kör just nu hårt med sina reklamfilmer i alla möjliga forum. TV4 som numera gör längre reklaminslag än själva tv-programmen är ett forum där man ser Vattenfalls missledande reklam om deras miljövänliga elkraft.

Men hur ser det egentligen ut?
Vattenfall AB använder sig i dessa filmer av ett, i Indalsälven (Tännforsen)  Jämtland,  skyddat område för att på så sätt visa på vattenkraftens miljövänlighet för gemene man.
Många är vi, som nu står inför faktum att våra elavtal skall skrivas om, och när det gäller Vattenfall så kan du där välja Vattenkraftsel eller något som de så vackert kallar för miljömix.

Fiskejournalen gjorde om deras missvisande reklamsnutt till hur det egentligen ser ut.


Mitt förslag är, säg upp ditt elavtal med Vattenfall och byt till Tranås Energi.
Där kan du nämligen få just de som Vattenfall försöker lura på dig, en miljövänlig vattenkraft, eftersom de i sitt arbete satsat på vandringsvägar förbi sina kraftverk, vilket får till följd att den biologiska mångfalden i våra vattendrag bibehålls
Tranås Energi är också billigare, vilket i sig är ett alternativ så gott som något.

Som Älvräddare så misstolka jag ofta av min omgivning, många tror att jag ständigt går omkring med en önskan om att ALL vattenkraft skall läggas ner, att ALLA dammar skall rivas osv.
Men så ser det inte ut, så är det inte.
Vi har vattenkraften och den är en stomme i att hålla detta landet rullande och förse hushåll och industrier med elkraft. Vad jag vill och många med mig, vilket också Älvräddarna strider för är att dels skydda de sista outbyggda älvarna/vattendragen som vi har kvar i landet, OCH att man inom kraftindustrin skall anlägga omlöp, vattenvägar, laxtrappor förbi sina anläggningar, vilket kan vara värt att notera för alla som läser detta.
Vi har långt mer en 2500 vattenkraftsanläggningar, dammar och kraftverk, i Sverige idag och av dessa så är det knappa 2% som idag har vandringsvägar förbi sina anläggningar. Hur många av dessa som sen fungerar bra vet jag inte i dagsläget, men en sak vet jag.
Placerar du en honfisk i ett akvarium och en hanfisk i ett annat, så blir det aldrig fler, släpp dom i samma och du skall få se vad som händer.

Kraftindustrin skyddar sig bakom lagar som skrev redan 1918 och som idag endast gäller för dom, medans all annan industri får lägga mängder av pengar och resurcer för att ta hand om sin påverkan på miljön.
Att spilla 5% vatten förbi sina kraftverk skulle innebära enorma förluster och ökade kostnader för konsumenten enligt deras sätt att räkna på det.
Men även här far man med osanning, effektivare anläggningar och den ökade mängden nederbörd kommer (om den inte redan har det) att räkna hem denna så kallade förlust redan på pappret.
Skall vi sedan börja räkna på sysselsättningen och hur den skulle påverkas av att kraftbolagen skulle satsa pengar i miljövänligare anläggningar så ser man redan här vinster i sammhället också det redan på planeringsstadiet.
Lägg därtill vad detta skulle kunna innebära för våra älvdalar i fråga om möjligheterna till ecoturism kring fiske och även här när det gäller sysselsättningen på mindre inlandskommuner så förstår även den icke insatte att kraftbolagens s.k förlust skulle kunna vändas till något riktigt bra.

Min dröm under 2013 är att detta skall spridas, så att gemene man blir mera uppmärksammad på hur det faktiskt står till med vår s.k miljövänliga energi och på vilket sätt den får din lampa att lysa där du bor.

När du sedan bytt ditt elavtal till en långt mera långsiktig miljöpåverkan så kommer du som jag sa också att spara tusenlappar om året och samtidigt ha gott samvete, då vill jag tipsa vad du kan göra för 150:- av dessa kronor.
Gå med i Älvräddarna, visa ditt stöd och engagemang och därmed ytterligare påverka att de kraftbolag som idag sitter med armarna i kors också dom kommer att inse vikten av en miljövänlig hantering av resursen, vattnet.





söndag 6 januari 2013

Utlåsta gav vi inte upp

Märkligt va troll det kan gå i saker och ting.
Även idag fick jag se på när en följare vände vid fötterna och gav sig av ut mot den skyddande tången igen.
Första tanken på fiskeplats gick om intet på grund utav ett hänglås model större, detta trots att det inte skulle vara låst.
Fick bli att leta nya platser, en gammal trotjänare och en ny, eller ny och ny, en plats vi ofta kör på våren när ytvattnet får öringen att jaga inne på de grunda bottnarna.
Men som sagt, dagen facit blev noll, tur då att sällskapet var trevligt.
 


 
 
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

torsdag 3 januari 2013

Fjället

Fjället
 


Fjället, denna magiska stenstod sprungen ur vår dramatiska tid då Sverige antog den form de har idag. Ödsligt men ändå så full av liv ligger hon där med branta klippor och gröna slutningar klädda i låga förvridna björkar.
Jag kan inte se mig nog mätt där jag sitter på den lilla åsen och låter blicken följa den stilla strömmen i letandet efter en flugfiskares hjärtslag, vaket.
Min blick letar sig fram längs gräskanten förbi det gamla jakttornet. Flera gånger släpper jag letandet efter vak för att åter förlora mig i fjället som nu på kvällen färgas brandgult av solens sista strålar. Sekunder blir minuter i nuets stilla varande.

Mitt flugspö står lutat mot den lilla tallen och det doftar från den rykande kåsan, det doftar kaffe. Här på åsen har jag suttit så många gånger och sett ut över de vatten som lärt mig och fostrat mig till att bli den jag är idag som fiskare.
Många är de som jag i tidig ålder fick följa hit, röster som idag sedan länge är de ekon från det förgångna som jag hör än idag om jag sitter tyst en stund.
Fjället, vilka historier skulle inte hon kunna berätta.
Det fanns en tid i mitt liv när jag inte visste vad som fanns bakom det, vad dolde hon för skatter. Idag vet jag och har samtidigt insett att en mansålder inte räcker för att för att avnjuta hennes hemligheter.

Längs gräskanten sprids nu stilla försiktiga vak i täta formationer, det är den försiktiga rödingen som nu börjat söka av strömmen efter föda. De vandrar i stim längs kanten upp mot den lilla knotiga björken för att sedan försvinna igen, nästa gång de åter visar sig är de tillbaka på samma plats som vid förra tillfället och så börjar samma vandring om igen, upp längs gräskanten för att sluta vid den lilla björken.
På stilla vatten en näst intill omöjlighet att göra ansmygning emot och försöka fiska på. Minsta lilla felsteg, minsta lilla som den mjuka gräskanten avslöjar dig genom att sända små ringar ut över vattenytan så är de borta, förflyttat sig så pass långt bort att ett flugkast bli omöjligt.

Den mjuk formade toppen av fjället har nu fått sin nattluva, lätta moln har lagt sig som en svepning kring dess topp, ett första tecken på att snart är kvällstimmen slagen, snart kommer den första nattsländan att rita sina streck på vattenytan och kanske locka harren eller öringen att stiga.
Den sista klunken kaffe värmer gott i själen, det smakar aldrig så gott som när jag får sitta här.
Kan de vara vattnet? Eller är det de öppna sinnena som låter mig känna mer smak, mera av dofterna.
Jag tror att det är så, att när man drar av lite på livets gashandtaget på vägen, så öppnar man samtidigt sinnenas närvaro. Allting blir så direkt i sin upplevelse.

Jag andas ut ser åter mot fjällets branta norrsida, nu när solens sista strålar endast orkar färga dess insvepa topp svagt röd.
Myggens surr blir till det vardagsbrus vi annars har runt omkring oss och vaket mitt ute i den lugna strömmen tycks höras genom hela åns dalgång.
Det var en bättre fisk, en öring, det hördes om inte annat då den gärna slår hårt mot de framrusande nattsländorna.

Fjället slänger nu sin skugga långt ut över sjön, likt en skyddande hand som fattar tag i något skört. Kanske är det jätten Ott, själen i Ottfjället som enligt sägnen skall bo där. En gång i tiden en väldigt arg och vresig herre som kastade stora stenar omkring sig. Mestadels siktade han in sig mot kyrkorna i området för att han kände sin makt hotad av någon som inte var rädd för jättar och troll. På sydsidan av Indalsälven i Undersåker finns idag ett av dessa stenblock kvar som ett minne från denne hetlevrade man. (källa Sällsamheter i Jämtland - boken Ottsjö – glimtar ur byns historia)
Och kanske var det jätten Ott´s själ som gav byborna kraften i striden mot kraftverksintressen som inte bara lyckades dämma Storån utan som hade planerna på att även dränka Ottsjön i ett stort reglermagasin. Nu blev det inte så då man gick man ur huse i byn och bestred detta och förödelsen stannade vid att dämma över en av Sveriges vackraste dalgångar där Storån var pulsådern.
Men nog tycker jag att jätten återigen skulle kunna vakna och dänga iväg en sten eller två i riktning mot Håckrendammen, som ett sista bevis på sin makt och styrka.

Flera vak syns nu på den stilla vattenspegeln men också en stilla vit svepning drar nu fram genom dalgången, jag ryser till och tvingas dra upp dragkedjan på både tröja och jacka. Kalldimman dansar fram, kommer svepande nedströms ifrån och lägger ett tunt vitt lager över ån, vaken avtar och snart ligger hela ån som en spegel.
 
Vad döljer sig i åns djupa vatten, går där den där storöringen som man så länge kämpat för att få landa. Flera gånger har vi haft kontakt genom åren, men alltid med samma utgång, han vänder åter ut i strömmens mörka hemlighet och försvinner och endast tomheten blir kvar på land.
I början av 2000-talet hade vi en batalj han och jag som varade i dryga 45 minuter innan han i en sista kraftansträngning gjorde en rusning och sen ett hopp där den något uträtade kroken lossnade från dess gap.
Tre gånger hade han varit in till land denna enorma öring, en av gångerna på så pass grunt vatten att hans breda rygg varit en bra bit ovanför vattenytan, ensam och utan håv som jag var, så vände han åter ut mot strömmen, bort ifrån mig och efter att ha dragit ut med ett 40-tal meter lina och backing gjorde han ett sista hopp och skakade loss flugan.
I efterhand har jag uppskattat öringen till närmare 5-6, ja kanske till och med 7 kilo att döma av dess längd.
En fajt som sitter i en idag när jag kommer tillbaka till platsen.
Då i besvikelsens timme var tomheten total men så här i efterhand så känner jag ändå ett slags vällust i det faktum att det var han och jag för en stund, och någon måste ju vinna dragkampen.

I öringens dunkla timma är allt möjligt men just den här kvällen så var det fjället och jag som delade tiden och nuet för en stund också det en mäktig känsla.
Ett minne att bära med sig nu när jag stegar fram längs fiskestigen och lämnar den vackra men slumrande strömmen bakom mig.  

 
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>