Tävling nu och då

Det första kalla vårregnet har fallit nästan hela dagen här i Roslagen, medan det på andra håll i landet kommit snö.

Isen på skärgårdshavet ligger fortfarande tjock och jag har själv inte sett det, men det sägs att det inte ens har släppt från land än.

Så naturligtvis känns tanken på öppet vatten och speciellt vikarna till den 27 april som lite avlägset.

Men större under har skett och när vinden och värmen tar tag i isen så brukar den gå fort.

Varför nämner jag då den 27 april som ett datum, jo, det är nämligen då som Team Rospiggen Fiske kliver in i tävlingssammanhang för första gången, då Roslags Pike 2013 går av stapeln. En gäddtävling på hemma plan där starten går i hemmahamnen, klart att man måste ställa upp då.

Reglerna är lika enkla som bra, allt fiske bedrivs utifrån Catch and Release, de fem största gäddorna över 70cm får räknas av teamet och i varje team ingår max tre man.

Och som sagt, när något sånt här ordnas i hemmavatten så är det klart att man ställer upp.

Utgången då? och våra chanser?

Vi säger så här, vi deltar så med andra ord så har våra chanser ökat med 100% mot om vi stått kvar på land och vinkat av hela gänget.

Jag misstänker att vi kommer att dela skärgården med långt mer effektiva och framför allt duktigare gäddfiskare än vad vi är, så alltid lär vi oss något.

Själv kommer jag att hålla mig till flugspöt.

Vilka vi är? ja förutom jag själv så är det mina ständiga vapendragare i vått och torrt, Granaten och Fluganberg.

Så nu håller vi tummarna för att isen går så att det blir en heldag på havet den 27;e.

 

Läs mer på Facebooksidan som Team Haiku har

Annars är jag kanske inte mest känd för att söka tävlingsformen av fiske, även om jag förstår spänningen och framför allt det trevliga i att träffa flera likasinnade och på så sätt kanske få nya trevliga bekantskaper.
Men jag har faktiskt deltagit i en tävling om man bortser från vår f.d fiskeklubbs årliga träffar i regnbågssjön.
Det är många många år sedan, jag höll på och övningskörde med far min och vi rullande ut ur Ottsjö by för färd ut bland de många tjärnarna i västra Jämtland.
Tanken var en liten tjärn som ligger nästan framme i Vålådalen där pappa som vanligt skulle lägga ut sin tunga stora vita kula som han alltid använde vid sitt mete och jag skulle springa åttor runt honom med ett litet spinnspö med kula och fluga.
På vägen mot vårt mål så möts vi av en handmålad skylt med texten "Fisketävling i Mellandalstjärnen"
Vi stannade till och det var faktiskt min far som föreslog att vi i alla fall skulle titta vad det var för något.

När vi kom upp till tjärnen så var det bara 10 minuter kvar till start och innan jag visste ordet av så hade pappa betalat anmälningsavgiften för oss båda och när startskottet gick så halvsprang alla gubbarna (för det var nästan bara sådana) ut till sina platser medans jag fick halvspringa ner till bilen får att hämta grejorna.

Min far letade upp en ledig plats på den södra slänten, maskade på och
-swoooooooch, lät det när det allt för långa och stora haspelspöt for genom luften i en sving som närmast skulle kunna liknas vid en sådan där gammal hävstång som de använde långt tillbaka i tiden då man skulle slunga iväg stora stenblock mot den borg man skulle inta.
I samma stund som kulan slog i vattnet bland ett 50-60 tal andra stora gula, vita eller röda kulor så slog han ner häcken i slänten och var sedan orubblig.

Överallt satt det herrar djupt försjunkna, som i trans stirrandes på olikfärgade kulor.
Kvar var jag och ytterligare en kille i min ålder, jag med liten lätt genomskinlig kula, han med ett blått atomdrag modell större.
Vi tittade på varandra, sen började jag min vandring runt tjärnen.
Längst ner i ena hörnet av tjärnen, bakom den lilla ön så finns en liten grund gräsbevuxen vik.
Ingen av de metande statyerna kunde ens tänka sig att där skulle vara någon fisk.
Tvärtemot de stora stövlarnas män som nyss halvsprungit i kanten av tjärnen så smyger nu jag fram mot viken, min kula landar nästan ljudlöst någon meter från land en bit bort och min black zulu ritar ett svagt liten sträck på ytan när jag börjar ta hem flugan vevtag för vevtag.
Öringen som stiger och tar flugan är inte stor, knappt två hekto och jag som inte ens vet reglerna för fisket lossar den försiktigt i tron att det är största fisken som räknas och skall precis sätta tillbaka den då en man i höga sjöstövlar kommer klivande i gräset så stora vågor bildas i den lilla viken, tar fisken och bryter nacken av den, hänger den på en najtråd och skriver nr53 på en lapp och försvinner sen bort en bit, tar upp en radio och mumlar något.
-Jaha, vi har visst en ledare redan i tävlingen, hörs från megafonen borta vid grillplatsen.
-Patrik från Hallstavik leder nu tävlingen.

Mannen med sjöstövlarna har nog skrämt alla öringar i den lilla viken och jag smyger iland, rundar viken och går längs den bortre stranden.
När jag vänder mig om så plaskar det till ordentligt i viken, men det är inte vaket från fisk, utan nedslaget från ett lite för stort blått atom.

Längre bort längs stranden så finns en liten björk som hänger ut, även här är det statytomt och inte ett stort haspelspö på nära håll.
Troligtvis så har här då heller inte landat några gula, vita eller röda kulor och fisken borde alltså inte vara skrämd.
Återigen landar kula ljudlöst någon meter ut från stranden, precis i samma sekund som mannen med megafonen förkunnar att det nu är delad ledning i tävlingen, mellan en ung rospigg och en av metarna.
Ingen fisk varken i första eller andra kastet. Jag sätter mig ner och väntar en stund.
I viken är det spöböj då atomdraget sitter stumt i botten.
-Paaaaaaappa, jag sitter fast, ekar det över tjärnen.

Det har gått nästan en halvtimme och nu är det åter dags att lägga ut kulan och flugan i närheten av björken och denna gång sitter öringen, samma storlek som förra gången, och mannen med sjöstövlarna på kommer åter rusande genom skogen.
Inte nog med att stövlarna är stora, han måste ha en otrolig syn.
Denna gång så vet jag vad som kommer att hända och räcker över öringen till honom.
-Knak!
Den sätts på samma tråd som den nu torra och stela första öringen och återigen mummel i radion.
-Nummer 53 Patrik, tar återigen ledningen i tävlingen.
Det blir inga fler öringar under björken och jag går vidare längs stranden bort till pappa som sitter stirrandes på sin kula, men som släpper den och skiner upp när jag kommer.
-Du leder grabben, va kul!
Jag sätter mig ned bredvid honom och ganska snart är det åter delad ledning i tävlingen, jag försöker lite i viken precis intill grillplatsen, men ingen fler öring vill ta min black zulu.
Tävlingen blåses av och det är dags för prisutdelning.
1;a pris är en weekend på Vålådalens hotell för två, vilket inte är en dålig vinst.
2;a pris är en middag för två i Vallbo.
Mannan med stövlarna och han med megafonen samtalar och kommer sedan med sitt domslut.
Vi får dra sticka om priset.
Min motävlare dra först och när jag sedan drar så är min sticka kortare och det blir 2;a pris för mig.

Efter att tidningen tagit några foton, som var med i ÖP dagarna efter, men som jag tyvärr inte har kvar, lämnar vi tävlingen och åker och fiskar på riktigt.
Kvällen blev lång och båda jag och min far fick fin fisk en kvällen, och jag fick honom faktiskt att pröva kula och fluga så där lite i skymundan. Men jag tror han stirrade på sin kula ändå, för den fisk som högg missade han rejält.

Middagen i Vallbo tog jag med mig min far på och vi äter den samma veckan innan vi åker hem från semestern, och vi åt så vi nästan storkna, men oj va gott det var.