Alla har vi våra platser, där andningen blir lugnare och lättare, där egentligen allting känns enkelt.
Små smultronställen vid en sjö, i skärgården, kanske på en motorcykel eller varför inte i hängmattan med en god bok. Vart vi än har dessa platser eller finner dessa stunder så är dom livsviktiga för att vi sen skall orka tugga på i vardagen när den mörka tiden återvänder med kyla och snö.
Min plats är västra Jämtland i en liten by som heter Ottsjö.
Vi har gjort så nu några år, att vi först fiskat Idsjöströmmen några dagar för att sen köra de nästan 20 milen västerut till Ottsjö, strax söder om Åre. Detta året inget undantag och även om Ottfjället var mer eller mindre osynligt i molnen och regnet strilade ner så känns det i bröstkorgen på mig varje gång när jag svänger in på Ottsjövägen för de sista sex kilometrarna fram till byn. Jag är på god väg mot att fira 50 år i byn om bara några år, och ändå, samma känsla varje gång, som att komma hem helt enkelt.
Men några dagar i Idsjöströmmen bakom oss, med allt för lite sömn så gjorde vi nog klokt i att inte bege oss ut på öringjakt redan första kvällen, utan istället så åt vi gott och vilade ut inför de kommande dagarnas fiske. Nu skulle tafsar bytas från 0,14 och 0,16 till 0,20 eller mer, allt för att komma väl till tals med öringarna i vattnen runt Ottsjö.
Första dagens fiske, regnet var som bortblåst, i alla fall just där vi var och även solen tittade fram lite då och då. Vi åkte hela vägen ner mot den synnerligen fula Håckrendammen för att kolla vattenstånd och naturligtvis känna av åns nedre delar. Fick också kroka några fina harrar i utloppet innan det var dags för veckan första nederlag.
För faktum kvarstår, om jag går fram och säger till, så kan dom be mig fara åt pipsvängen, och jag kan inget göra åt det.
Foto: Blidö-Matte
Megawattharr
Väl uppe igen vid nacken så står där två s.k fiskare och helt obekymrat slänger med kula och mask i åns nedre sel.
När sedan kvinnan i sällskapet kommer gåendes med en öring kring 25-30cm i handen upp till tältet så kunde jag inte längre, jag fattade telefonen och ringde folk i byn och bad dom åka ner och göra en koll vid ån. Om dom gjorde det eller ej vet jag inte, för vi packade ihop och åkte därifrån.
Men jag undrar om jag inte skall gå en sådan där kurs till hösten, bli tillsyningsman och sedan anmäla mig att gå där när jag ändå är i området.
Vi valde istället att åka till "höjden" för att se om det var någon kläckning och fiska i selet.
Kläckning var det och tunga fina vak syntes ute i selet. Nu var det bara att smyga i läge och sen vänta tills någon av dom gjorde ett besök närmare land.
Granaten frestar med torrt på selet
Granaten och jag gick uppströms och efter en stund så smög jag in bakom udden och in i den täta björkskogen, vadade ut och ställde mig sen att vänta. På kort lina tog jag några fina öringar innan det var dags för veckans rulltest.
Torrflugeöring
Min parachute hacklade torrfluga driver stilla nedströms då ett öringgap bryter ytan och mycket stilla och lugnt tar min fluga med sig ner i djupet igen. Jag lyfter spöt och det är tungt, sen bär det av i en 40 meters rusning uppströms med några vackra hopp som extra krydda i föreställningen. Att följa efter är inte att tänka på, annat än simmandes, stockarna runt mig gör det egentligen omöjligt att röra mig alls.
Fisken stannar i den djupare delen av ån, vänder sen och kommer lugnt och stilla nedströms igen utmed åns strand. Jag hinner veva in lina och får stopp på honom bara några meter ifrån mig, där står han, pumpar lite men i övrigt lugnt. Kameran hänger på bröstkorgen, så jag tar av linskyddet och försöker slå på filmning. Jag tänkte att går den så skall jag i alla fall ha några slängiga bilder på honom.
Två tunga knyckar föranleder sedan det som komma skall. Han går upp till ytan, tar sats och gör sedan några korta ilskna hopp innan linan lägger sig stilla på ytan igen.
Kroken gick av, precis där materialet tar slut, strax före krokböjen.
-Men jag har honom på film, tänker jag!
Filmsnutten är ungefär 1 sekund lång och visar ringarna efter att han varit upp till ytan och strax innan det första hoppet, sen har kameran slagit av.
Nynnar lite på "I'm a Loser" med The Beatles när jag vadar iland och går tillbaka till Granaten.
Bilden tagen av ett kamerageni och en loser
Jag fick se fisken, jag fick hålla emot med spöt och känna kraften i rusningen så när det gått en stund så är jag på gång och lagra hela händelsen i facket för goda minnen. Jag fick ju ändå några mindre fiskar, jag lockade dom till hugg och jag mår bra där jag går genom videsnåren.
Vi äter lite gott i stugvärmen innan det åter är dags för en tur, denna gång väljer vi att gå ner ännu längre uppströms i ån, också det till en plats därifrån jag lagrat många "goda minnen"
Jag får någon mindre öring men istället så är det Granaten och Fluganberg som får känna på lite vrede från Mr Trout.
Fluganberg står med våtfluga, när något slår på hårt i grejerna, vänder på djupet och gör några riktigt tunga knyckar för att sen försvinna med fluga och allt.
Granaten, som jag just håller på att fotografera, får ett påslag mitt i fotot, ett sådant där luckyshot som det heter, dansar en kort stund och sen är fisken borta.
Huggögonblicket i ett luckyshot
Fin fisk igång, och det kanske inte är så konstigt med tanke på de små "segelbåtar" som kommer glidande på vattnet nedströms.
Vartefter kvällen går så avtar vaken och vi ger oss av hemåt igen.
Men innan vi är hemma så hinner vi få en älgko att tända till på oss ordentligt, då Granaten lockar henne till diverse krumbukter, rivande i buskar och annat som en älgko gör när hon skall göra sig riktigt fin. Vi lämnar henne trånande där på hygget och tar kväller.
Lockad älg
I alla fall är det förklaring jag ger till Granaten när han med tunga suckar inser att fiskmiddagen går om intet när jag åter har släppt några matfiskar.
Att släpa omkring på en fisk en hel dag ute är inte till fördel för smaken när den väl hamnar i pannan.
Magic place
Och vad Anneli hemma sa i telefonen när jag glatt meddelade hur många fiskar jag återutsatt fram tills samtalet, är knappt barnvänligt. Men den korta versionen lät ungefär så här,
Anneli: - Är ni helt dumma i huvudet, ni skulle ju ÄTA fiskmiddag jööö!!!
Jag: - Mmmm! Men vi köpte en rökt sik till vår romsås, och gjorde en förrätt ju.
Anneli: - Hahaha Ni är sååå dåliga!!
Jag: - Men en rostad toast med sik är ju gott, speciellt som förrätt till stekt falukorv och ägg.
Anneli: - Men va f*n!!
Jag: - Du....det är lite dålig mottagning här, (drar med mobilen mot vadarna) det sprakar.....vi får höras sen!!
Jag menar, har man inget bra försvar, så gäller det att ha en snygg flyktplan.
Sista dagens fiske, och vinden blåser hårt, svårkastat i åns trängre partier och fisken är inte längre lika vakvillig trots att det fortsätter att komma fina små "segelbåtar" i alla möjliga arter nedför ån. De samlas i mängder i bakvattnen, ändå så trycker fisken mot botten eller plockar nymfer.
Under en rast så har vi sländdans runt omkring oss i den låga björkskogen och videsnåren. Fluganberg, som är väldigt duktig på det här med insekter och flera gånger visat på oss om arter och pratat om olika stadier av en sländas liv visar nu ännu en nivå av sitt kunnande, då han med en yster imitation av en hane av typen åsandslända ger sig in i dansen.
Torrflugekärlek
Rast vila på stället
Fluganberg i baletten Åsländan
Kvällens middag intar vi hos Marie i Östra Vålådalen innan vi ger oss ut på denna resas sista fiske.
Nu står valet mellan att sluta där vi började, alltså nere mot Håckrendammen eller återvända till höjden för att avnjuta omgivningarna. Valet blir det senare, vilket skulle visa sig vara fel val om vi enbart tänkt fisk. För JP, en fiskebroder som jag hoppas få träffa någon gång i området gjorde det valet och fick ett fint fiske med några riktigt granna öringar som toppar.
Själv fick jag några skapliga harrar längs ena kanten och därtill lite öringsprattel innan vi slutligen gav upp och åkte hem mot stugan för att packa.
En finsk produkt, "OFF-punkki mäkärä suoja" som jag fått av Fiskemorsan, och som visat sig otroligt bra mot mygg och större knott under veckan, kammade nu totalt noll på Jämtlands Sviden/Sveiden. Lite som att se forna Sovjet mot Sverige i hockey, det fanns försök till försvar men valet föll på att antingen bara släppa in dom och därmed förkorta lidandet eller så ta till WalkOver.
Vi valde att njuta/lida en stund på höjden först och sen ta till det sistnämnda.
Så var då denna resa över och nu väntade bara hemresan på oss. Men som vanligt mycket trevliga dagar och även här i skogarna så träffade jag likasinnade och trevliga människor vid vattnet.
Möten som jag hoppas blir fler, nästa gång jag vänder åter till paradiset och dess öringar.
Jag lämnar er med några bilder från veckan.
"denna dag ett liv"
Fiskestigar
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar