torsdag 20 november 2014

Makaroniharren

Jag skulle tro att vi alla gör våra val av flugor utifrån tidigare erfarenheter, känslor och en viss del kunskap. 
Ibland har vi till och med tagit i och djupdykt en hel vinter i entomologins förlovade värld för att vara så väl förberedda vi bara kan när väl vattnet når oss till knäna och det är dags att lägga ut den första flugan för säsongen. Somliga av oss står också med så böjd rygg att vilket flugspö i världen skulle bli avundsjukt, för att med små håvar och nät kunna snappa upp det senaste och mest aktuella från strömmen.
Jag är själv en av dem som mer än gärna böjer rygg och försöker tyda vad strömmen för med sig eller står med näsan i vädret och spanar upp i grantopparna efter de första tecknen på sländor.
Det förgyller och förhöjer vårt fiske, men kan också förbrylla och ge upphov till en del mindre lovvärda tankar då allt inte är så enkelt som det ser ut.
Vi flugfiskare är mästare på att göra det enkla svårt, men också när allting stämmer, göra det svåra enkelt.
Mängder av kronor spenderas på linor, spön och rullar.
Vi modullerar med tafsens längd och utformning men när allt kommer omkring så är det den sista lilla hårbollen för någon tia, som avgör utgången. För hur många tusen kronor vi än lagt ner på konfektion och utrustning så har vi ändå samma gemensamma mål, att få känna hugget.
Jag skall berätta om ett sådant tillfälle, när det enkla blev svårt.

Vi hade åkt genom ett vårskrudat Sverige, från nästan försommar hemma i Roslagen till vårvinter i den lilla byn i västra Jämtland. Detta för att vara på plats till premiären i strömmarna den 1 juni. Jag vaknade tidigt morgonen efter resan och satt nu med en kopp nybryggt kaffe på den lilla uteplatsen och njöt av sceneriet. Himlen var blå och snöfläckarna grät under solens värmande strålar. Stora rännilar bildades och letade sig ner längs fjällets sidor.
Sjön krusades här och var av små vindilar som tycktes leka tafatt fram och tillbaka över den i övrigt spegelblanka ytan.

När de andra vaknat och frukosten var intagen så var det dags att inleda säsongens flugfiske. Hela vägen under färden ner till strömmen så pratades det flugval och svårigheterna med att välja rätt så här tidigt på säsongen. Vi var alla eniga om att det nog skulle bli svårt att få dem att stiga på torrt så här års, men att solen och de varma vårvindarna ändå skulle kunna bli vår hjälp fram emot kvällningen och den förhoppningsvis första lilla kläckningen.
För visst är det så här, man är aldrig så säker på sitt val av fluga som den där korta stunden precis innan sagda tuss hamnar i vattnet. Ett val som i tanken, ja ända in i själen känns så rätt, kan efter en timmes nötande i en till synes fisklös ström göra den mest självsäkre flugfiskaren till ett nervöst flugbytande monster.

Under mörka vinterkvällar framför ett bindstäd eller med ett nytt nummer av favoritfisketidningen i vår hand, så drömmer vi oss ofta iväg upp till våra stela vinterdrömmars vattendrag. 
I drömmen ser vi vår nykomponerade fiskemagnet flyta nedströms och i kanten av den lilla strömmen, precis där vi tänkt oss att det står en fisk, så försvinner flugan i ett plask.
Allt från kastet, krokningen, håvningen, ja till och med trofébilden som tas efter en härlig fajt, är i det närmaste perfekt.
-Poff!! vaken igen.
Mörkret är kompakt, snön faller tungt utanför fönstret och otålighetens ilning far genom kroppen.


Vadarna dras upp under muntra tillrop och de fyra klappen över västens fickor som för att försäkra sig en sista gång om allt är med och har sin plats är avklarade, vandringen mot strömmen inleds.
Eftersom allt vad gäller val av fluga är avklarat så är det själva vattendraget som får sig en grundlig genomgång under promenaden fram till dess strand. Är vattnet för högt eller för lågt, strömmar det bra över nacken?
Blicken är totalt fokuserad på den ruffa silverglänsande ytan och följer sedan strömmen ned mot blankan och bakvattnet. Vi är så pass fokuserade på vattendraget, att fötterna får en allt för ensam färd genom den steniga och oländiga terrängen. Här och var halkar någon av oss till på en rot som av många års trampande på fiskestigen nu ligger i dager och gör allt för att hämnas sin nakenhets banemän.

Mitt gamla befäl från tiden i fäderneslandet tjänst i skogarna kring Strängnäs skulle blivit tårögd över det som nu händer, gruppen sprids nu utan minsta kommando på en nästan perfekt skyttelinje längs ån, som genom ett trollslag så är eldställningen klar, ryggsäcken har fått sin plats, vapnet i färdigställning och punkterna för eld-mellan-och är fastställt.
För samtidigt eldöppnande, eldställning, eld!
Fluglinor i alla färger och utformning, insmorda och rengjorda, viner genom luften.
Det är perfektion, truppgymnastik i sin allra ädlaste form.
Med högt burna huvudet, breda leenden och fyllda med tidigare erfarenheter och nyfunna råd från vinterns läsning om det perfekta fjällfisket, fiskar vi oss igenom strömmen. Timmarna går och plötsligt så börjar de nytillverkade halsbandet med peang, snippare och tafsmaterial att skava lite i nacken, den första luftknuten presenterar sig, en vacker liten skapelse som antagit formen av en rosett. Benen känns stela av allt vadande. Och, var fan la jag ryggsäcken?

Inom den lilla stridsenheten som tidigare gjort flugfisket i grupp till en uppenbarelse börjar nu det otåliga vankandet längs strömmen. Någon sitter med sitt flugspö i knät och ser ut över strömmen, det ser lugnt och fridfullt ut utifrån sett, men på insidan är det full kalabalik. En annan har ställt sitt spö mot en buske och står nu på alla fyra med makroobjektivet i högsta hugg och en tredje tuggar frenetiskt på innehållet från en påse bilar.
Vad är det som händer, varför tar den inte?
Harren brukar ju vid den här tiden på året vara vild av hunger efter sina lekbestyr. Tunga nymfer, torrflugor, smått och stort i alla möjliga former och färger har prövats. Någon har till och med gått loss på asken med nattsländor utan någon större framgång.

En ny tyst order, och den lilla gruppen bildar snabbt igelkottsförsvar runt en bubblande panna med svart kaffe. Alla har sin högst personliga analys och teori att komma med, och alla får också komma till tals, för vem vet någon kanske har haft kontakt och de tipsen vill man ju inte missa. Tanken med fisket för dagen var att det skulle ge oss den efterlängtade fiskmiddagen. Så när den sista slurken kaffe rinner genom strupen så är alla åter på väg ut i strömmen. 
-Den tog på en bäcksländenymf, ropar någon!
Och snabbt som ögat sitter en sådan på tafsen.
Några enstaka mindre fiskar faller tillslut för våra flugor men ingen håller ens närheten av måtten för nyss nämnda fiskmiddag och alla återutsätts snabbt igen.

Middagstid närmar sig och vi beslutar med hjälp av vädret, ljuset och värmen att äta ute. Alltså inte restaurang-ute med linneservett, tända ljus, karaffer och sånt, nej, nu pratar vi om ute-ute.
Trangiaköket plockas fram, kastruller fylls med vatten från ån och ganska snart så börjar de bubbla i kastrullen.
I elden står redan två burkar Felix Köttbullar i gräddsås och nu puttrar det gott i burkarna. Makaronerna hälls hjälpligt av och tillsammans med några bitar hårt bröd och en öl så sjunker gruppen ner, under tystnad töms sedan matkåsorna på sitt innehåll.
Kulinariskt?.. nej. Gott?.. det funkar.
Ansvariga för matlagningen är de som först sträcker ut i gräset, lägger en arm över huvudet och somnar. Diskarna är inte långt därefter och snart hörs tunga snarkningar från den lilla gläntan intill ån.

En ensam mås får som den principlösa opportunist han är, sin lycka gjord då stranden är full av nydiskade makaroner. Han gör även sitt yttersta för att få tag på de som hamnat i vattnet och nu dras ut mot strömmen i små beiga makaronivirvlar, får dock se dem gå förlorade och tar istället för sig av de som blivit kvar på land. Gänget i gläntan sover nu tungt. De små björkarna är tyngda av ansvar för vadare, fleecetröjor och vadarjackor och överallt på marken ligger människor som om de vore slängda där endast iförda underställ och någon t-shirt.
Vackert?.. nej. Skönt?.. ja.

Det är först när den för en timme sedan så sköna gräskudden blivit obekväm som det börjar röra på sig i lägret igen. Solens strålar är inte längre lika varma och efter en kort stund så brinner en liten värmande eld.
Det vankas kaffe och avec. Skönhetssömnen tillsammans med de värmande och stärkande som nu intas ger kraften och tron tillbaka.
Återigen så går stafettpinnen runt med kommentarer och tankar kring det kommande fisket och framför allt valet av fluga. Någon tror ändå på torrt vid blanknacken, en annan går på nattsländenymf och en tredje tänker sig testa torrfluga men med en nymf som upphängare. Fjällbjörkarna tycks dra en lättnadens suck när den sista västen lyfts från dess grenar, de prasslar när den åter får sträcka på sig.
En tidig mygga stannar till på en bar underarm och lika stelt som de nyvakna fiskarna stapplar den omkring.
Smack!

Det är märkligt detta med valet av fluga, de är lika många teorier som det finns flugor i asken. Och har man nu äntligen gjort sitt val så är det inte säkert att det är klart med det. För om fisken inte hugger då börjar man laborera med tafslängder, tjocklek på densamma och till sist placeringen av den lilla fjäder- eller hårbollen.
Vi tror att fisken är mer selektiv än vad den egentligen är, vi till och med förutsätter det ibland.
Visst kan det vara irriterande när du ser fisken vaka, du når den med din kastlängd men den vägrar att ta. Mina egna erfarenheter har dock gjort mig mindre noga med valet av fluga och mer noggrann med valet av fiskeplats och framför allt på vilket sätt jag fiskar av den. Att läsa vattnet tar idag större utrymme än tiden med näsan djupt ner i flugasken. Jag tror dock inte att det är därifrån som vi fått uttrycket, att lägga näsan i blöt.
I tidiga år så fiskade jag uteslutande med spinnspö, kula och fluga. Jag tittade och framför allt så lyssnade jag noga när de äldre dryftade olika teorier kring fisket.
Det var när jag för första gången såg några som flugfiskade som jag själv började försöka tänka som en. Flugvalen då var oftast riktiga klassiker, som än idag finns kvar i min ask, flugor som Silver Doktor, Deep Purple, Black Zulu, Royal Coachman och en helvit som jag inte minns namnet på men som vi kallade för Harrnappet.
Alla var de stora yviga torrflugor eller våtflugor.

Jag fiskade dem på mitt spinnspö med en spölängds tafs, oftast 0,20mm heldragen nylon, idag att klassa som en bogserlina om man skall tolka vissa forum på internet.
Jag tittade på när dessa spösvingare la ut sina flugor. De lät den flyta med strömmen och harren steg och tog flugorna i ytan. Några av dem körde också med något som de kallade för puppor.
Dessa kastades snett uppströms och sedan höll de upp sitt spö och förde det sakta med strömriktningen så att den lilla puppan draggade med strömmen under ytan.
Idag benämns alla dessa sätt att fiska som tekniker och har fått mer eller mindre fantasifulla namn. Jag minns än idag dagen då jag i Järnhandeln i Järpen inhandlade mina första torrflugor och några våtflugor, däribland Harrnappet. När kvällen sedan kom så knöt jag först på en yvigt bunden Silver Doktor och fiskade den så som flugfiskarna gjorde fast med mitt spinnspö och ju mörkare det blev ju ljusare fluga knöts på tafsen, till sist så åkte Harrnappet på. Den kvällen var min första som nykläckt flugfiskare, även om det fortsatt var med ett spinnspö. Bara åtta kanske nio år gammal hade en helt ny värld öppnat sig. Flugvalen var desamma kväll efter kväll, resultatet detsamma, mängder av småharrar krokades av och släpptes tillbaka.  Jag fortsatte att fiska min kula och fluga på detta sätt i många år, flugasken innehöll oftast inte mer än ett tiotal flugor och det var först i tonåren som jag kunde köpa mitt första riktiga flugspö, tekniken att fiska satt, kasten var långtifrån någon fulländning, men fisk fick jag.
Annat är det idag, det finns inte fickor nog på västarna för att vi skall få med oss all utrustning, detta för att kroka samma harrar. Jag har dock med åren börjat återgå till ”less is more”.
Vad var det som gjorde dåtidens fiske så lyckosamt? Var det tafsen, färgen på fluga, turen eller möjligen hur långt ut jag gick med mina gummistövlar, det sista oftast för långt enligt min förstående och undrande mor.
Jag tror på en kombination av dåtid och nutid och det faktum att jag lärde mig läs vattnet.


Fisket blev stegvis bättre på kvällen, precis som de fullblodsproffs vi var hade förutspått.
Vi hade alla på olika sätt kommit fram till det exakta flugvalet. Naturligtvis hade valet fallit på olika mönster och typer av flugor, men ändå, alla noggrant utvalda utifrån många års erfarenhet och en gnutta kunskap.
Hela teknikförrådet hade använts vid fisket. Olika kasttekniker, teorier kring tafsens utformning och sättet föra spöt när väl flugan låg där på ytan.
För att inte tala om mantrat att läsa vattnet. Det fanns inte det minsta lilla strömdrag som hade undgått våra granskande ögon. Mot bakgrund av alla fakta och teknik så kunde vi tillslut kroka och återutsätta flera fina harrar under kvällen. Tre av dessa fick dock sätta livet till, för att det sista av våra sinnen skulle få sitt, smaken.
Som den sista av alla möjliga vägar till den fortsatta totala fiskelyckan, så skulle vi ta oss en titt på vad dessa harrar hade haft för sig under det senaste dygnet. Ett snitt och så skulle facit ligga där i form av halvsmälta nymfer, kanske någon bäckslända eller nattslända. Döm om vår förvåning när alla tre harrarna hade hela magen full av snabbmakaroner.

Avslutningsvis på en fiskeberättelse så brukar alltid det lyckosamma flugmönstret med bindbeskrivning presenteras. Eller så delar författaren med sig av andra tips, för att ge läsaren ytterligare en vinkling på detta i flugfiskets ädla konst.
Av någon anledning så avstår jag från bindbeskrivningen.
Jag vill istället slå ett slag för nyfikenheten. Oavsett det är ett vatten du fiskat i många år, eller en ny ström, pröva att se det som första gången. Börja om och ta dig tid att lära känna strömmen på nytt, behandla den som de vore första gången ni möts och du storögt har fallit för dess skönhet.
Ge vattnet tid att ge dig svaren, fiska hellre en mindre del av vattnet, istället för att försöka hinna vara på alla platser samtidigt. Fisken finns där och oftast närmare strandkanten än du tro.
Till sist, diska inte ur dina snabbmakaroner i strandkanten.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

tisdag 11 november 2014

Flugfiskeliv i strömmande vatten

Om det är Ingemar som tonsatt Lars bilder, eller om det är Lars som ”målat” Ingemars texter med sin kamera vet jag inte, troligtvis en kombination av båda.
Detta är som en 3D upplevelse i bokform, man sugs in och deltar.


Det är redan mörkt som i ett gruvschakt ute när man går hem från jobbet, och så här års ackompanjeras stegen hem ofta av tunga regndroppar. Flugfisket så som jag helst vill ha det, känns långt bort, till och med så långt bort att det är svårt att se och jag får bläddra otaliga sidor i kalendern innan det åter står, ledig, fiske i Jämtland.


Stegen hem i regnet kanske inte blir lättare, det vore en överdrift, men väl hemma, nedsjunken i soffan så blir valet enkelt.
Istället för att stirra in i dumburken så tillbringar jag nu om kvällarna min tid, med läsglasögon på och med boken Flugfiskeliv i strömmande vatten framför mig.

Jag hade den stora glädjen att i tidigt skede få läsa och kommentera två av texterna som sedan tog plats i boken, så jag hade mina aningar om vad som komma skulle.
Ingemars texter och Lars bilder tar mig bort från soffan, höstmörker och regn, tillbaka till stunden runt elden och det pågående samtalet med goda vänner delandes en panna kokkaffe.
Bokens texter är som hämtade från dessa stunder, där reflektioner, tankar och idéer om livet som flugfiskare utbyts, ofta uppblandade med humor, eftertänksamhet och en stor dos harmoni.

Ingemar ställer i boken frågan, 
-varför håller vi på med det här?
För mig är svaret de texter och de bilder som sedan följer i boken. För de båda vännerna förmedlar verkligen känslan i de jag söker i mitt flugfiskeliv.
Texten delger oss ett tidsdokument, klippt rakt upp och ner ur några goda vänners jakt på de där sekunderna av inre frid, men samtidigt vener fullpumpade av adrenalin, som kommer till oss när flugan försvunnit i en vakring och den första rusningen tar sin början.
Jag som läsare blir ganska snart ett med boken och jag känner själv att jag ganska ofta dra på munnen eller nickar igenkännande.
Detta är också en bok för alla dem som ännu inte fallit i den djupa fångstgrop som flugfisket är, som otaliga veckor blivit lämnade hemma, då vi redan frälsta åkt iväg på våra resor.
Här kan dessa, vänner, familj, nära och kära, få svar på den fråga Ingemar ställde, - Varför håller vi på med det här? eller – Varför håller NI på med det här?
Jag menar inte att de genom att läsa boken kommer att förstå, men den ger ett bra svar på en svår fråga, och delvis vecklar Ingemar ut det invecklade.

Hans Lidman, Mikael Engström, Gunnar Westrin, Leif Milling och några till, alla har på sitt sätt förgyllt mina vinterdrömmar om vakande fisk i mina drömmars strömmar genom åren. Ingemars och Lars bok är inget undantag, den fyller sin plats, den till och med tar sin plats, med all rätt.
För detta är ett helt eget uttryckssätt i både text och bild, så olikt mycket av det som kommit under de senaste åren. Ingemar skriver själv i boken att han gillar att det kommer nya sätt att uttrycka sig och det kommer nya influenserna, i och med att flugfisket sprider sig både mellan könen och i åldrarna.
Jag gillar det jag också, inget tal om det, men detta är en berättande form som går rakt in i min flugfiskesjäl. Borta är rad efter rad om utrustningens förträfflighet, den rätta prylen på huvudet eller hipfaktorer så höga att man måste gå på tå för att bära upp den.

Boken försöker inte påverka mig som läsare till något som jag kanske inte är, där finns istället en underton och en uppmaning till att ge dig ut med sitt gamla eller nyinköpta flugspö och uppleva denna den bästa av hobby´s. Där finns känslan, upplevelsen och en kärlek till flugfisket, som ibland driver oss till vansinne, men som allt som oftast ändå ger oss den oas vi söker från vardagen.

Lena Endré utbrister i någon av alla Götakanalfilmer, -Dé här är jäääävligt bra.
Och jag är beredd att använda samma breda svenska i mitt omdöme om denna bok.

Nöjet är helt och hållet på min sida,
så ett stort tack till er för njutningen.

Boken finns att köpa på Waterlife
Klicka här

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

måndag 3 november 2014

Trögt fiske i trevlig sällskap

Att planera ihop fulltecknade kalendrar är svårt bara det, att sen när det väl stämmer där, överföra det till att fisken också skall vara på hugg de få timmar man nu får ute på havet, ja då kan det bli nästan omöjligt.
Så kan man sammanfatta mitt och Esa´s fiske igår. Länge har vi försökt passa ihop det sen sist han var här och igår när vi väl kom ut, ja då hade gäddorna bokstavligt talat borrat ner sig i botten och var nästan omöjliga att locka till hugg på fluga.

Fluganberg och Granaten gjorde oss sällskap och med två båtar så skulle vi väl hitta dom någonstans. När vi tillslut hade prövat, grunda vikar, djupa kanter, grynnor, stenkanter, vrak ja till och med att fika och inte låtsas om dom så gav vi upp. Det blev drygt 10 gäddor på två båtar och en slutlig arbetsseger.
Så vi kan väl sammanfattas dagen så här, trögt fiske i trevlig sällskap.

Det börjar bli bra tomt på bryggan nu, men hon får ligga i en vecka till i en förhoppning om att det kanske kan bli en liten tur till. 

Här var det ös....

Esa med en av de svårflörtade damerna

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>