På gränsen mellan två län

Är det värt att åka nästan 30 mil tur och retur för den lilla öringen ni ser i bilden ovan? Jag skall försöka svara på detta här nedan.

Det är med öringfiskare som med golfare tror jag, ingen av dem kan få nog. Det går alltid att förbättra, förädla och det är det som är avigsidan men också tjusningen med att fastna för detta fiske. Jag är inget undantag. Jag fick ett telefonsamtal i söndagskväll och redan på måndag förmiddag satt jag i bilen på väg mot Västerås för vidare färd mot trakterna norr om Skinnskatteberg, på gränsen mellan Västmanland och Dalarna.

Esa ringde som sagt på söndagen och redogjorde för sin plan, han och Ola skulle ta med mig till "sitt" lilla öringvatten och jag var inte svårövertalad.

På min väg mot Västerås där vi skulle mötas så måste jag erkänna att jag funderade mer än en gång på vad jag givit mig in på. Skulle dessa trakter kunna erbjuda mig, vad jag söker i min jakt på Mr Trout.

Väl framme så började vi vårt fiske vid en plats som döpts till akvariet. Men inget fiske utan en kopp kaffe och under tiden som vi tuggade bulle så ser jag en öring stiga mot ytan strax intill stranden. Den hann vaka någon gång till innan kaffet och bullen var avklarade och linan dragen genom spöringarna. En liten nattslände imitation knöts på tafsen och i andra kastet steg den och tog flugan. Några korta rejäla knyckar i spöt och sen var den borta.

Hedströmmen som vi fiskar har sin början i Lumsån och Baggån och mynnar vid Galten i Mälaren. Nästan 13 mil inklusive sina källflöden. Vi fiskar i området som ligger nordväst om Skinnskatteberg. Mestadels en lugnflytande ån som här och var avbryts små forsar.

Här finns en naturlig stam av öring, men det görs också isättningar.

I det område som vi fiskar finns några dammar som fisken inte kan passera, men utredning pågår om att riva ut dessa för att säkra miljön för öringen men också flodpärlmusslan.

Det små strömmarna för mina tankar till mina jämtländska pärlor. Klart fint vatten virvlar ner över hällar och nackar, bildar små bakvatten och hålor som jag förstår att öringen gillar. Ån är inte bred och på det flesta platser når du andra sidan ganska enkelt med flugspö, så vida inte naturen sätter stopp för ditt kastande. Naturen kring ån är på sina platser svårforcerad och för att fiska alla tänka ståndplatser så behöver man här och var använda sig av hela registret inom kastandet.

Jag gillar det, trots att jag satte av två flugor i träden nära ån så är det så här jag vill ha det, öringfiske är inte enkelt när väl flugan ligger på vattenytan, så varför skall det då vara enkelt på land.

Fina vindskydd har sats upp och här och var även bänkar och bord.

Det är förvånansvärt rent och snyggt även om det ligger lite skräp i "hörnet"

Fisket här kostar 150:-/dag och det är enbart flugfiske som gäller.

Vadningsförbud råder för att inte trampa sönder musslorna.

Som jag sa, jag gillar detta skarpt.

Är det något jag ändå ifrågasätter så är det varför man sätter öring av annan art än den som finns naturligt i ån, och hoppas jag innerligt att rivningen av dammarna kommer igång snarast, för vilket litet fiskeeldorado som skulle växa fram.

 

 

Bilder från Akvariet och Varghöla

Efter en stund fiske i "akvariet" med flera tappade fiskar för oss alla tre så var det dags att byta plats. Tanken med denna första gång, var ju att visa mig runt bland fiskeplatserna. Nu skulle jag få känna på en plats som säkert har ett annat inte fullt lika härligt namn, som mina vänner satt på platsen, Varghöla.

Varför namnet? Jo de hade båda turen att få möta varg just här vid ett fiske tidigare under året. Det är inte utan att man blir rätt avundsjuk, för det är ett möte jag skulle vilja vara med om.

Här fiskar man bokstavligt talat där man parkerat bilen, trots detta så infinner sig känslan av att vara långt bort från vägar och civilisation. Skogen står nära strömmen och hänger sina grenar långt ut över ån, som för att skydda den och dess innevånare. Öringen står strandnära och även här går vi bet på ett antal fiskar som tar hårt men som efter en kort stunds drill lossnar.

En kortare regnskur gör att vi stoppar fisket och grillar lite korv vid ett av vindskydden. 

 

 

Bilder från Varghöla och Bron

Återigen platsbyte, en plats som döpts till Bron av en väldigt enkel förklaring, ån passeras av en vägbro. Vi fiskar uppströms och nedströms bron och öringen står precis där jag tänker mig att den står. Trots att merparten är odlad fisk så är beteendet vilt. Även här drillar jag några skapliga öringar, men också här går jag bet på landningen. Men det gör mig ingenting, jag var "hemma" redan när den första steg till min fluga vid "akvariet". För mig är öringfisket inte antalet eller storleken, för mig är öringfisket känslan och lyckan att lura den att ta flugan, och om detta görs i ett område som är naturskönt och har det där lilla extra så är jag fast. Då börjar istället tankarna på hur jag skall göra för att locka den, lägga upp planerna för nästa tur osv.

 

Bilder från Dammen

Ytterligare en ny plats, denna gång startar fisket precis nedanför en av dammarna. Och med tanke på hur det ser ut nedströms denna så hoppas jag verkligen att den snart är ett minne blott och öringen och dessa följeslagare på land kan vandra fritt förbi den.
Nu är det verkligen klättring på schemat, för här är det allt annat än gästvänligt för flugfiskaren. Stenblock hög växtlighet gör det nära på farligt, speciellt efter det regn som föll. Ån går här djupt ner i vad som närmast kan liknas vid en dalgång.
Fiskeplatserna är små och det gäller att trassla ut flugan och samtidigt träffa rätt.
Esa passar på att visa mig ett kast han använder sig av och efter några försök, så ligger även min fluga på andra sidan trots naturens kamp för att sno den av mig.

Vi återvänder en sista gång till Varghölan innan det är dags för mig att rulla hemåt, mot Roslagen igen. Jag fick inte landa någon av åns större öringar, men här finns det sådana.
Jag landar hemma efter en mer än lovligt innehållsrik hemresa, som innehöll allt från älgolycka till biljakt. Ingetdera med mig inblandat dock.
Hedströmmen har tagit plats i mitt öringhjärta och jag måste säga att jag är lite avundsjuk på mina fiskebröder som har detta vatten inpå knuten.
Om frågar ni mig, så är svarte solklart ett stort ja. Det var helt klart värt de 30 milen för den lilla öringen.
Jag kommer tillbaka, förr än ni anar till denna lilla öringå.

Stort Tack Esa & Ola för dagen i "erat" lilla öringvatten

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>