tisdag 26 juli 2016

Hett och Blött i Hedströmmen

Förvarningarna sa lågt vatten och våra förväntningar på dagen var att det skulle bli varmt, riktigt varmt. De blev en dag som innehöll det mesta.

Förra året så startade jag min semester med att åka till Hedströmmen på gränsen mellan Västmanland och Dalarna. Ett riktigt mysigt vatten visade det sig och vi hann dit ytterligare en gång på semestern. Nu var det dags igen, första dagen på semestern och avresa tidigt. Flugan- och Fruganberg hämtade upp mig och A strax innan sju och första stoppet blev hos Ola i Västerås där jag skulle hämta upp mitt nya spö, ett Sameo Opal Streamer #7
Ny "kompis" för fiske efter öringen

Ett riktigt behagligt spö skulle det visa sig och tillsammans med Sameo´s Payload flytlina #8 funkade det superbra. Jag testade med större ledade streamer och en hel del torrflugor. Spöt är snyggt med sin mattgrå klinga och de blanka svarta lindningarna med liten röd dekor.  Det har en ganska snabb tapering med bra tryck långt ner i klingan. Jag både tror och hoppas att vi kommer att få mycket kul tillsamman både i Jämtland och ute vid kusten. Nu kunde jag endast vid ett fåtal tillfällen kasta ut ordentligt, så mera tester kommer så fort jag kommer ut på havet men att gå och rolla ut linan i trånga lägen gick väldigt bra. En liten grej 'r att de få gånger jag köpt helt nya grejer och de haft plastade korkhandtag så har inte den tagits bort förrän första fisken har landats. Spöt har numera inget plastat handtag.



Sommarvärme upp emot de dryga 30 var utlovat och där fanns också en risk för enstaka åskskurar. Vi hade knappt kommit igång förrän den första åskskuren kom och sen varades åska och störtskurar med sol och dryga 30 grader. Det var fukt från alla håll och kanter och lägg därtill det mycket låga vattnet och rena badtemperaturer och ni förstår att öringen inte var på bästa humör. Den var hela tiden i rörelse, orolig och skygg.
Jag lyckades ändå få några stycken att stiga till torrflugan och i en av de bäst syresatta poolerna fick jag en kortare fajt med en fin öring kring kilot också den på torrt.
Spöt invigt och de första öringarna under semestern 2016 var krokade.

En liten sak bara, och u
rsäkta mig nu, men har man nu sagt att det är vadningsförbud för att skydda flodpärlmusslan så kan väl besökarna helt enkelt följa dessa regler. Har man så förtvivlat svårt att få ut de 3-5 meter lina som behövs så att vadarna måste åka på kanske man skall satsa på att besöka någon av alla våra duktiga kastinstruktörer alternativt fundera på spinnfiske. 

En mindre och vad jag tror originalöring från Hedströmmen.

 

 
Lite bilder som förklarar varför jag fattat tycke för strömmen. Trångt och bitvis jäkligt, små korta strömpartier blandat med små sel. 
Smygfiske och chansen på fin bäcköring. 
Jag är en ganska enkel man när det kommer till önskningar i livet.

Trevligt främmande fick vi också då Esa och Pernilla kom och hälsade på oss...

... fika bjöd Fruganberg på med så färska hallon och blåbär som det bara går att få. Direkt från strandkanten.

Mannen som talade med sländorna

 
Efter regn kommer solsken

 
Middagsdags

Fluganberg, i väntan på vaket

Nu laddar jag om, för på lördag bär det av till Jämtland och byn som gud skapade under en av sina bästa dagar. 
Stort tack för en väldigt trevlig dag, Uffe och Karina, Anneli, Esa och Pernilla.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Vill ni läsa mer om Hedströmmen, titta i vänster spalt under Hedströmmen.

fredag 15 juli 2016

- Sen må ja nog och ut å ta en harrstackare!

Det är så dags på året då längtan upp till Ottsjö för längesedan bottnat och nu antagit formen av otålighet. Tiden, planering och förberedelser kan inte gå fort nog.

Att vara sex år och kämpa sig fram i höga videsnår med långt metspö gick inte alltid så bra, smygandet blev det lite si så där med men jag fick hållas. Jag är sex sju år och stolt som bara den då de små bäcköringarna burits hem till mor som fått steka dessa delikatesser. De var de stora äventyren och lägereldarnas tid och framtiden var bara några minuter bort. Så många gånger som jag tänkt mig tillbaka till den tiden, velat leta fram det gamla bambuspöet knyta en lina i toppen sätta på mig storstövlarna och vandra längs barndomens stigar. Men det har aldrig blivit av och kanske skall det få vila i minnet men bara tanken på det får mig att må bra.
När jag behöver lugn i min tillvaro så är det alltid till Ottsjö jag återkommer. Att få sitta vid den plats som vi tidigt gav namnet ”höjden”, se ut över det stora selet med Ottfjället som fondvägg är sinnesfrid och en nakenhet i själ och hjärta som jag är i stort behov av. Här faller bekymren till marken och jag kan andas långt ner i lungorna, jag är hemma. Sommaren 1967 påbörjades kärleksförhållandet i mitt liv men familjen var dock där långt tidigare än så. Min morfar svängde in på avtagsvägen utan namn den berömda fotbollssommaren. 
- 1994 tänker ni, nej nej, bättre upp!
Vi tog silver efter en finalförlust mot Brasilien med 5-2 och året
 var 1958.
Mor och far åkte samma väg första gången 1962 och sedan dess är vi fast.



Scannade Diabilder
Foto: Min far - K.B Eriksson
Infarten till byn mitten av 1960-talet.
Fotat från Blockhuset


Alla som fått ett vykort från Ottsjö har sett dessa getter.
Men även "barnstjärnor" måste få vila hos sin mor ibland.


Erik, en av många anledningarna till kärleken till 
byn och människorna.


1972 och Rospiggen själv med fin Röding från Ottsjön.


 
Slutet av 60-talet, gårdsplanen och sittbänkarna, 
naturlig samlingsplats hos Erik och Valle.
Bilden till vänster: Morfar Nisse, Erik och min far.
Bilden till höger min far, och Morfar och Mormor Wivi.

Elden lyser upp i nattmörkret den sista korven är grillad, jag är kanske åtta nio år och med min far nere vid ån. Pappa var egentligen ingen strömfiskare. Tjärnen och mete var hans grej. Han var inte heller den som med varsam hand återutsatte all den fisk som högg på hans väl agnade metkrok, Catch and Release fanns knappt då. Men min far var en man av naturen och han älskade Ottsjö. Jag fiskade med min kula och fluga, halstrade småharrar över elden och när kalldimman svepte in över ån och kylan kröp innanför kläderna fick jag varm choklad och limpmackor. Det var stora äventyr då men känsla lever kvar inom mig än idag, upplevelsen är densamma måhända med lite andra fokus. På samma plats satt jag många många år senare med mobilen till örat nästan varje kväll för att prata med min far bara veckor innan han gick bort. 
Mina egna söner hoppade runt på stenarna med sina flugspön, fiskade småharrar och halstrade sedan dessa över öppen eld. När kvällen och natten kom kokade vi choklad. Jag fick berätta för min far hur fisket gick, beskriva omgivningarna och berätta om vännerna i byn. Maskinen som hjälpte honom med andningen överröstade ibland hans viskande röst och vissa samtal var han bara tyst då orken tröt. Jag berättade då om intryck, dofter och om vakande fiskar och om hans barnbarns fiske och om hur de lekte på åns strand. Det blev till våra sagor med endast lyckliga slut. Vi skrattade åt minnen och historier från förr och grät åt det faktum vi ställts inför.


 


Mina söner vid åns strand

Platsen för våra samtal väcker känslor än idag. Den minner om glädje från barndomen och om sorg. De är stunder i eftertänksamhetens stilla rum, allt omsvept av ljudet från forsens trygga famn. Varje gång jag kommer dit, sätter jag mig ofta ned en stund, berättar för min far att jag saknar och älskar honom. Då som nu ser jag honom dricka det sista ur kaffekåsan, spotta lite sump och rätta till slokhatten och 
hör honom säga,-Nej Patrik, ut å ta en harrstackare nu!
Min barndom var rik. Jag har borstat tänderna på öar i skärgården och i de vackraste fjällmiljöer innan jag krupit ned i sovsäcken och lyssnat till det magiska ljudet när dragkedjan till tältet drags igen. Jag har fjällvandrat i Jämtlandsfjällen under många år och paddlat kanot längs små åar i Roslagen. Jag har långt flera tältnätter än åkband från Gröna Lund. Jag har ätit mer frystorkad mat än sockervadd. Naturen var vårt semesterparadis och vi, jag och syrran, fick tidigt lära oss hur enkelt livet kunde vara i naturen. Den första riktiga fjällvandringen gjordes när vi var sex och sju år. Tre dygn i tält och en av kvällarna ordnade jag och min far maten ur Bruddtjärnarnas mörka vatten. Ingenting av de saker jag ärvde efter min fars bortgång kan någonsin mäta sig med det arv jag fått längs vägen från mina föräldrar. Ottsjö blev basen för våra utflykter, ibland mött med viss skepsis från vännerna i byn då oron för att vi var små tryckte dem men också med en stor dos av respekt. 
Jag har följt stigar till som ringlat sig fram till något vatten högt upp på fjället eller in i djupaste av skogar. Jag har påbörjat nya stigar som jag fortsatt använder än idag och av spåren att döma används av många fler sedan de första stegen. Då lite nedtrampad växtlighet i kanten av en myr, mjuka fotspår som myren snart tog tillbaka, idag väl upptrampade genom densamma. Byggt fina lägerplatser med stenar runt elden och någon stock som kommit med strömmen som sittplats. Idag finns någon enstaka kvar som ett svagt spår från lägereldarnas och äventyrens tid.
Det kommer en tid när även mina fotsteg inte längre trampar dessa njutningens stigar men dit hoppas jag att det är långt än. Nästa år firar jag och Ottsjö 50 år tillsammans. Jag är inte de stora tillställningarnas man men på något sätt tänker jag fira detta. Mest troligt blir det sittande på ”höjden” lätt tillbakalutad, flugspöt vilande mot den lilla tallen intill stigen och med blicken ut över selet. 
Alldeles säkert med något gott i kåsan. 
- Sen må ja nog och ut å ta en harrstackare!
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>



söndag 10 juli 2016

Fel forum?.......

Klart det inte är fel forum, jag har pratat med ansvarig utgivare och han ansåg att detta har hamnat helt rätt.
Jag har sett mina barndomsidoler kliva upp på en svensk scen för sista gången. Barndomsidoler? husgudar kanske är ett mer passade namn. Tillsammans med några andra numera rariteter som Led Zeppelin, Rainbow (Dio perioden) Deep Purple och några till så var Black Sabbath tidiga in i min vinylback. Tror det var -76 alt -77 som den första plattan hamnade intill min vinylspelare som fram tills dess mestadels spelat danska Gasolin på en något för hög volym enligt min kära far. Nå väl, detta är ingen historielektion utan en text om ett band och dess avslut.

Tidig in sen ut, så kan man nog se kvällen på Friends arena. Mina söner och jag klev in på arenan redan strax före fem på eftermiddagen och fyra band senare står vi på ett pendeltåget från Solna station mot Stockholms central så välfyllt att komfortzonen bokstavligt talat imploderat, sagt upp sig och vikt hädan till förmån för hud mot hud, doften av alkohol, cigarettrök och sorlet från hundratals andra i vagnen.
Vi har i tur och ordning sett det svenska bandet Bombus från Göteborg, Rival Sons, Volbeat och till sist då Black Sabbath, allt under parollen Monster of Rock.

Monsters of Rock, nytt och häftigt tänker ni som är födda på 90-talet. Nej då, jag har varit på det tidigare, för några år sedan......eller för 32 år sedan!! 
1984 på numera rivna Råsunda. 
Då med Mötley Crue, Van Halen och AC/DC
Då, en långhårig 17 årig hårdrockare som året innan sett Black Sabbath med Ian Gillan
Nu en 49 årig allätare med två söner, något lugnare, lite mindre hår, en nacke som inte längre klarar bära en kedja med ett tungt kors (upp och ner naturligtvis) men spegelglasögonen sitter där de ska. Kort och gott, lite äldre men en hårdrockare.
Lite så kanske Monster of Rock också är idag, lite äldre men ändå hårdrock. Vi snackar inte längre brudar och rock'n roll i kön. Jag hör samtal om dietister, stressiga tider på jobbet och flera samtal om vilka vi såg då, på den tiden när vi gick på konserter i stort sett varje helg. Inser att jag delar dåtida konsertupplevelser med flera i kön från 80-talet storhetstid, både för banden och för många av oss som idag kliver in på Monster of Rock anno 2016. 

 
32 år mellan bilderna

Strax efter halv sex kliver det svenska bandet Bombus upp på scenen, tokladdade. För som sångaren själv säger -Vi brukar normalt spela på scener lika stora som logen vi har idag. Det är högt, ljudet är kasst och publiken är få till antalet. De gör vad de ska och när väl två låtar gott och adrenalinet sjunkit lite på gänget så låter det också lite bättre, men som sagt ljudet kunde de inte rå för.    

Bombus på scen

Det blir tyst, scenen riggas om och det är dags för nästa gäng att kliva på. Ett band som jag verkligen gillar, Rival Sons. Det är Led Zeppelin och The Doors förpackat i 2000-tal. Sångaren Jay Buchanan är, medvetet eller omedvetet, i stil och scenspråk en kopia av Jim Morrison och musiken är blues, funk och rock'n roll i en salig röra. En bra röra. En tidig Led ZeppelinröraDet här är riktigt bra. 

Rival Sons

Nästa band upp på scenen är Danska VolBeat och med risk för att göra fler än de tre tjejerna som kom till VolBeat, dansade sig igenom deras konsert med mobilen hela tiden framför sig i hopp om att bli först ut i sociala medier, med risk för att göra dem riktigt sura nu. Det är är bra, några låtar är riktigt bra. Sångaren låter bra, de övriga i bandet är skickliga, men ärligt talat, lite tråkigt i längden.
- Phu, jag sa det! 

Nu blir det nog spöstraff på torget, troligtvis filmat och utlagt FB och Insta också.
VolBeat låter väldigt bra och några låtar är topp, men sen har man gjort felet att bygga lite för mycket kring just dessa låtar. Jag lyssnar mer än gärna på en, två, tre kanske fyra låtar i rad men sen byter jag nog för att sen återkomma igen. Jag förstår dock storheten. Ett band av idag, lite dansk Nickelback med i vissa låtar tunga Metallica riff.

Snygg gest i introt när Lemmy´s och Motörhead's Born to raise hell dånar ur PA´t och Johnny Cash covern var läcker.     

 
VolBeat

Kyrkklockan, dånet av regn och åska. 
En röst -How are you doing! 
Publiken som vrålar. 
Rösten igen -I can't here you!
Sabbath kliver på scenen. Jag låter min lilla kamera rulla.
(Vänta nu här, raljerade jag inte nyss över några tjejer, kameror och VolBeat)
Nåväl, jag dansar i alla fall inte.
Tony Iommis riff tränger in under huden, jag sitter på läktaren tillsammans med sönerna och
lite drygt 30000 till. Jag tror nog att 25000 är i min ålder eller äldre, lite luggad av livet, några år äldre på utsidan, men inombords är vi nog alla 17 igen just i stunden.
Jag sjunger........... 
What is this that stands before me?
Figure in black which points at me. 
Turn around quick, and start to run
Find out I'm the chosen one
Oh no



Black Sabbath - Friends Arena 2016-07-09

Aftonbladet´s Mattias Kling skriver dagen efter konserten att måtte detta vara över nu. Han skriver om en röstsvajig Ozzy men också med kärlek till bandet som gav oss metallen, hårdrocken.
Jag är beredd att hålla med, Ozzy är svajig på rösten, det går upp och ner, men det gjorde det i och för sig redan 1970 om än i lite ljusare och klarare toner.
Håkan Hellströms erhöll 2000 getingar för sina konserter på Ullevi, och nu snackar vi röstsvaj så det räcker och blir över för hela Sveriges musikelit.
Jag tror vi måste se detta för vad det är, det är historia en myt ett legendariskt band som bildades redan 1968. 
Hur vi ser på nyss nämnde Håkan om 48 år vi snart 70 års ålder får tiden utvisa.  

 

Det som om möjligt var de svagare under konserten är att inte ens bandet självt tror på ett par av låtarna. Det känns i hela arenan och dessa tar plats från låtar som vi velat höra.
Jag fick dock vad jag kom för, Black Sabbath, ute på sin avskedsturné. Lika mycket som jag vill att Led Zeppelin skall göra en till världsturné vill jag att detta skall bli min slutbild av Sabbath. Jag vill behålla känslan. Jag kommer att fortsätta lyssna på musiken men vill inte se den trasas sönder. Black Sabbath är värda så mycket mer för den roll de spelat för den moderna hårdrocken än att bli en cirkus ala Rolling Stone's. Mera på topp än så här blir man inte vid snart 70 års ålder och 48 år efter att de unga grabbarna från Birmingham bildade bandet Polka Tulk, senare Earth innan de bytte namn till Black Sabbath och skrev hårdrockshistoria.

The End


torsdag 7 juli 2016

Fyra män i tre båtar

Tre båtar och bara tre gäddor, inte mycket att skryta med.
Men med rätt väder så är skärgården desto mer att skryta om!!

Granaten fiskar....ehhh....softar

Lite sämre väder inåt land

Krävdes en Västeråsare denna kväll för att det skulle bli gädda i båten

Fluganberg kom även han ut

Esa, nästa gång blir det fiskeväder!

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

söndag 3 juli 2016

Where friends meet

Mikael Niemi's har i sin bok Fallvatten skrivit några rader som så väl beskriver den känslan jag har inombords när jag får tillbringa några dagar i Jämtland med vänner och ett flugspö i handen.

"Vänner till honom kallade det att ladda batterierna. 
Själv tyckte han det var tvärtom, att ladda ur, 
att sänka den där förtvivlade energin som alltid sprakade genom staden. 
Att ta sig till fjälls, det var att tvätta själen. 
Skölja av sin oro i världens sista drickbara ytvatten"
- Mikael Niemi - 

Med en omfamning och ett hej då, som vi vet betyder på återseende, tar vi över. Våra vänner Esa och Ola har med sina familjer tillbringat en vecka i Gimdalen och för dem återstår bara packningen innan det är dags att lämna dalen. För oss som precis dragit på oss underställen och är på väg ner för våra första kast i Idsjöströmmens vatten har det bara börjat. Mitt Winston IM6 har tillbringat vintern nedpackat och undanställt men tacklas nu varsamt med ord som förväntan, längtan och upprymdhet. 
"Hon" är min handbroms från vardagen. När linan ligger ut över strömmen, följer dess rörelser så bli hon min uppkoppling till den renaste av livsnjutningar.

Valet av startplats är inte svårt, det har i stort sett varit densamma sedan jag första gången kom till strömmen 2010. Vattnet lägre än förra året och inbjuder till vadning, men inte förrän jag fiskat av gropen bara någon meter ifrån land och visst, där står en skaplig harr även i år. Säsongen i Jämtland är igång och jag går "all in" i sinnenas förlorande värld.

Daniel visar vad det handlar om, sann osminkad glädje

Fluganberg, ingen tangorabatt men väl en sommar dito

Stålgrå och i perfekt kondition


En skrud som väl klär en dam av strömmen

Mullbänken
Även om årets nattfiske inte var den totala vakcirkus som det brukar kunna vara så var inte det någon nackdel, fisket blev lugnare och man kunde sikta in sig på en fisk i taget utan att behöva rycka i all fisk som steg. Men bara för att vaken uteblev i de massor som brukligt är denna period så betydde inte det att de inte steg mot torrflugorna. Som vanligt får jag väl säga så var det Mullbänken som nattetid firade stora triumfer. Det roliga blir när man väljer bort just den flugan till förmån för någon annan fluga, de kan ta ett tag att testa fram en ny. En som de inte kunde låta bli var en brun liten cdc caddis.

Gäddorna
Granaten som hade med sig gäddgrejerna fick i uppgift att göra ett försök på en av alla gäddor som kryssar runt i strömmen men utan att lyckas. Flera av oss fick krokade harrar tagna av dessa specialiserade gäddor. Så fort man vadar ut dagtid och börjar fiska så kommer de glidande, ställer sig någon meter ifrån och bara väntar. Att återutsätta harren, speciellt nattetid, blir därför både riskfyllt och spännande och jag undrar hur nära man varit att få både harr och hand slukad bland sylvassa tänder. Flera av oss gjorde därför så att de större harrarna som tog lite längre tid att drilla tog vi med oss i till land och återutsatte i lugn och ro på grunt vatten så att de fick återhämta sig ordentligt innan de åter begav sig ut på djupare vatten. 


Lars-Åke och Granaten riggar gäddgrejor

Toppen för mig i år blev denna fisk på dryga 50cm

Väntan
Nattfisket är något väldigt speciellt i idsjöströmmen men vi hade även bra dagfiske allihop. Flera fina fiskar strax under eller över 50 tog torrt mitt i solen dagtid. Men det är så här års som de ljusa sommarnätterna tar fram det bästa med tiden vid strömmen. Spaningen efter sländornas dans i de intilliggande grantopparna, måsarna som samlas uppströms, samtalet och den goda vänskapen vid vindskyddet eller stående på bron, alla i väntans tid inför den annalkande nattsländekläckningen.   

 

Kväll vid strömmen, väntans tider

Annelise Bruus och Jennifer. 
Deras härliga skratt smittade av sig på oss andra under nattens fiske 

Where friends meet
När jag är 80 år så vill jag också kunna åka till mitt kära Jämtland, vada ut i sommarnatten, svinga mitt flugspö, njuta och skratta gott med en vän. 
Annelise personifierar denna dröm, 80 år ung som tillsammans med Jennifer fyllde natten med skratt som värmde mig gott i hjärtat.

Vi fick också några riktigt trevliga dagar tillsammans med nya och gamla vänner i Kullagården. Fluganberg fick äntligen återse sitt bambuspö som Johhny Skagersjö lagat åt honom. Och en av kvällarna innan fisket så tog Johnny ut oss på baksidan och vi fick provkasta hans lilla Leonardspö byggt på 1920-talet. Var någonstans skulle ett sådant prövas om inte på baksidan av Kullagården.
Fotbolls EM på Leif Millings storbildsskärm innan fisket eller morgonhälsningen när Wille kommer ut på gården.
Where friends meet, mycket passande.

Winston kröker rygg i sommarnatten

Granaten drillar hoppglada harrar

 
Herr och Fru Thymallus

Blidö-Matte med en fin +50 tagen strax efter 03:30

Jämtlandssäsongen är nu äntligen igång, traditionsenligt uppstartad med några synnerligen trevliga dagar i Gimdalen.

Stort tack till nya och gamla vänner som gjorde dessa dagar till vad de blev, 
ett minne, glädjefyllda och väldigt avkopplande. Speciellt tack till...

Fluganberg, Granaten, Blidö-Matte och Daniel
Familjen Skagersjö - Johhny, Anna och Wilmer
Leif och Wille
Lars-Åke, Jennifer och Annelise

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>