tisdag 30 augusti 2016

Allt blir så enkelt längs vår öringström.

Det är första arbetsdagarna efter sista vecka för i år i västra Jämtland, öringarnas förlovade land. Ljummet automatkaffe och två 24” skärmar som förmedlar måsten i en rasande takt. Självklart är jag glad över mitt jobb och efter många år så trivs jag igen men uppbrottet är hårt och bryskt, jag är långt ifrån klar med varken, Jämtland eller öringen. Jag brukar skriva om vemod och tomhet i mina texter om avsluten och det är verkligen så. Jag fylls av en känsla av vemod och sorg. 
En känsla som blir både starkare och svårare med åren.


Nästa år kliver jag in på den andra halvan av livet åldersmässigt. Även om drömmarna förmedlar än gammal man som i en framtid gör lätta vandringar längs strömmarna så får man vara realist och inse att tiden vi har kvar tillsammans, öringarna och jag, numera är kortare än den tid vi haft tillsammans.
Jag känner ingen stress över det faktum att jag blir 50 år eller att jag nu måste ”hinna” runt till alla mina drömvatten. Kommer jag inte iväg till Island, Slovenien eller någon annan exotisk plats så må de så vara, Jämtland fyller väl de behov jag har och vaket, det magiska vaket, är detsamma var helst mina vadarkängor för mig. Det är till och med så att kärleken till Jämtland troligtvis kommer att hålla mig kvar där istället för att ge mig iväg ut i världen.
I det fallet är jag en enkel man, ge mig en eld, en panna kokkaffe och några vänner att dela stunden med och jag är mer än väl tillfreds med tillvaron.
Nej ingen åldersstress här inte, möjligen för att det finns så många platser jag besökt genom åren och gärna vill tillbaka till. Fisket på fjället i små klara strömmar där knotiga fjällbjörkar ger landskapet karaktär. Sena augustidagar då vandringsfisken söker sig upp i strömmarna eller mörka tjärnar som ruvar på ljuvliga hemligheter.
Där finns också platser som jag ännu inte besökt men som jag i tanken under mörka vinterkvällar, med hjälp av kartor och något av alla kartprogram, vandrat längs.

Den största anledningen till att jag känner så här är öringen, den vackra gyllengula fjällöringen, en överlevare, en tuffing och den vackraste av alla fiskar.
Boende som jag är i Roslagen så är chansen till sådan fisk i stort sett lika med noll. Havsöringen undantaget. Kombinationen fisk, fiske och omgivning gör fjällöringen överlägsen allt annat. Havsöringsfisket är spännande och häftigt och vår skärgård är vacker och storslagen inte ett ord om något annat, men en liten fjällnära ström med klart vatten och en vakande öring är en pulshöjare långt innan flugan ens landat i vattnet.

 

En annan anledning är vännerna. Inför jakten på öringen är vi alla lika. Oavsett bakgrund, kunskaper eller andra livsåskådningar så bygger öringen broar åt oss. Tänker jag bakåt i tiden och återser vänner jag fiskat med så är det en salig röra som spretat åt alla håll både politiskt och statusmässigt. Där och då har våra ögon sett samma vak och våra hjärtan känt samma kärlek. En del vänner är för alltid borta och finns nu med som minnen längs strömmarna andra har jag med mig på mina äventyr idag och några har jag säkert inte ens träffat än. Det öringen gör med oss är magiskt och jag önskar att det skulle finnas flera sådana tillfällen i livet där vi kunde se saker lika klart som när vakringarna sprider sig ut över ett stilla sel.

Ibland släpper jag dock taget om trevligheterna kring elden och drar iväg längs stränderna på egna upptäcktsfärder. Kanske för att återse en vän som inte längre finns ibland oss eller för att själv få smyga på en vakande fisk som annars skulle skrämts om vi kommit fler. Ibland bara för att jag behöver ensamheten, stillheten och eftertanken. Har man som jag levt ett liv längs dessa fiskestigar så återkommer ofta ekon från det förflutna. Sätter jag mig ner så kan jag se mig själv som 10 åring komma gående med spinnspöt i handen, en silverdoctor knuten halvannan meter bakom platskulan och den beiga fiskväskan med en kungsfiskare på över axeln. Jag ser lycklig ut, ovetande om vad livet kommer att före med sig i form av glädje och sorg. Det händer att vi slår följe en bit, återupplever minnen tillsammans och jag låter den lille killens lycka smittar av sig. Han är och förblir min förebild och den jag försöker återvända till så ofta jag kan. 
Allt blir så enkelt längs vår öringström.



Endast en resa norrut återstår i år, då till Gimdalen och dess höstharrar. Små torrflugor på inte allt för lättflirtade harrar, nog så inspirerande men den största behållning med den resan är vännerna. Fisket bryts oftast tidigt då mörkret inte längre är vår vän. Vi kryper in i Kullagårdens värmande famn med god mat, dryck och det goda samtalet. Ett värdigt avslut på en sommarsäsong i Jämtland. 
Men när tystnaden kommer så far mina tankar iväg väster ut till längtans vakande öringarna.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

söndag 28 augusti 2016

En sammanhängande följ av sju dagar.

En vecka, en sammanhängande följ av sju dagar. Ibland efterlängtad, ibland jobbig. Oftast masar den sig fram då siktet är inställt längre bort i kalendern och väl framme är den över strax efter den börjat.

Just den här veckan har jag gått och sett fram emot länge. Veckan då vi om än för bara några dagar skall försöka mota höstens antågande med sommarens sista svepande fluglinor över strömmen.
Truckförare, elektriker, kockar, it-tekniker, inspektörer eller vaktmästare, vi är alla lika. Samma förutsättningar, samma förhoppningar. Öringen varken ser eller gör någon skillnad på oss. Vi känner alla samma lycka när väl hugget kommer och samma uppgivenhet om den sen lossnar. Runt elden blandas högt med lågt och njutningen sköljs ner med en kåsa kokkaffe. Om livet ändå vore lika enkelt jämt eller rättare sagt, om vi människor ändå gjorde livet lite enklare.
Inte undra på att jag redan nu längtar upp till nästa gång vi alla ses igen.

SMHI och YR kunde inte enas, vädret såg ut att bli allt annat än trevligt vissa dagar. Men väl framme så skulle det visa sig att YR slog SMHI's prognos med hästlängder. Vädret blev kanon så kring det fanns inget att skylla på. Vattennivån var låg i ån och de mindre åarna stod knappt att känna igen. Jag håller alla mina tummar nu för att september skall bli blött så öringen kan ta sig upp till sina lekplatser.
Merparten av tiden lades på Storån för att söka den större fisken som börjat röra på sig.
I ett litet bakvatten lägger jag min stora Elkhair, låter den svepa med strömmen och ser hur en större öring backar upp mot flugan, tar den och vänder ner mot bottnen igen. Jag lyfter spöt och i samma stund rusar öringen genom höljan ut i strömmen och ner till nästa större grop. Jag följer efter på hala stenar, får stopp på den och styr den in i det lugnare vattnet. Öringen står stumt mot bottnen men ån är klar och där nere ser jag fisken. Nästan rusning tar fart, ut i strömmen, över till andra sidan för att sedan med viss övertalning komma tillbaka in i gropen. Ytterligare två tre rusningar innan jag ser den för första gången i ytan. Den är riktigt vacker, på väg att få sin lekfärg. Den ligger på sida, spänner sig, testar mig och spöt. Ingen vill ge sig. Flugan sitter hårt i nedre käken. Uppskattningsvis 3 kilo öring vispar till med stjärtspolen och försvinner ner mot bottnen. Återigen en rusning, en kortare innan jag får den åter till gropen.
Vi håller på i kanske 5-10 minuter. Jag gör felet att börja känna mig lugn, håller spöt spänt och låter fisken jobba sig trött. Den går rakt emot mig strax under ytan, jag famlar efter håven men släpper den tanken då den går in på det grunda vattnet, rusar sedan snabbt uppströms och ut i strömmen igen. Stenen sticker precis upp över ytan, tafsen lägger sig runt den och jag hinner inte flytta mig innan tafsen går av.
Tomhet, ilska över mitt lugn, denna tomhet. Fan fan....fan!
Den var riktigt vacker. Smärtan framstår som lite mindre då jag i alla fall fått se den.
Fan fan....fan!

Veckan går, flera av oss får skapliga öringar kring och strax under kilot. Kontakter finns med de bättre och vi ser fin fisk hoppa framför oss.
JP har en stor följare som endast nafsar lite i flugan innan han ser den vika av ut mot djupet igen.
Vi fiskar gamla kända vatten men också nya, jag njuter och önskar att e
n vecka var en sammanhängande följ av flera än sju dagar, i alla fall här och nu.       


-=Lite bilder från våra dagar=-

Utsikten från stugfönstret i Ottsjö tillhör Sveriges bästa, om inte DEN bästa.

Don Roberto i homepool

Ottfjällets behagliga skugga

 
En halv dags megawattsutsikt, sen fick det vara nog.
Några harrar blev det på den magiska Mullbänken.

Granaten tar igen sig mellan passen.

 

 
Storån, en spillra av sitt forna jag, men fortfarande vacker.
Hon döljer 
hemligheter som hon då och då delar med sig av om man vet att värna och inte ta henne för givet.

En eld, kokkaffe och vänner.
Jag är en enkel man med enkla önskemål.
 

Fluganberg med de vackraste som finns, en fjällöring.

 
Jag själv med en skönhet tagen på Eslind's Dyret Gnaget Edition.

Eslind "fångar dagen"

Swich swich med switchspöt. 

Granaten laddar.

Det är det HÄR det handlar om.
Detta är njutningen med flugfisket. 

 
Inte bara Nya Zeeland som har det.
Ginklara strömmar med skygg öring finns även i Jämtland.
 
Testade på ett nytt vatten. Första kastet gav denna.....

....Fluganberg var inte sämre han.
Denna tog i hans andra kast.
 
 
Tidig morgon på selet.

Granaten drillar harr

Den står utanför dörren och väntar.
Vemodets klocka är slagen, hösten är strömmens väntande gäst.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Stort Tack för kanontrevliga dagar i Paradiset.
Robert, Anders, John-Paul, Ulf och Lars.  


Dagar som i vinter kommer att vara min längtans värmande omslag.

  
 

lördag 13 augusti 2016

Övning ger färdighet....

....... eller, klart grabben ska få fiska lite gädda.

Har försökt få till det ett tag nu och igår hittade jag lite tid för att kunna ta med mig Max ut på gäddfiske.
Snålblåst och oväder på gång kanske inte var det bästa förutsättningarna men hittade några platser där vinden var lite snällare mot oss och där Max kunde passa på att öva på att kasta med stora flugor och där det möjligen kunde stå lite gädda.
Så många var det nu inte, en del påslag, några följare plus några i båten får väl ändå anses som bra om man gör ett fiskepass mitt på dagen.
Hoppas kunna ta med honom igen en dag/kväll då de större madammerna börjat röra på sig lite.    


Max med sin andra gädda på fluga

Tack för en kul dag Max

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>


söndag 7 augusti 2016

Mitt Jämtland.

Din sista jämtländska bitinsekten har nu lämnat bilen och flyger nu häpet omkring i Roslagen. Deras mindre lyckosamma kompisar har med hjälp av högtryckstvätten släppt taget om fronten på bilen. Tvätthögen har konverterat från skittvätt till skall-vikas-och läggas-in-i -garderoben-högen.
Med andra ord, med ryggen mot mina längtans trakter har jag styrt söderut igen.

Det är verkligen som att komma hem när jag svänger av Vålådalsvägen och låter Ottfjällets branta sluttning leda mig de sista 5 kilometerna in till byn. 
I år till en by där en person fattades, för även om Haldo inte bott i byn de sista åren så kändes att någon fattades.
När jag i augusti förra året var ner och hälsa på honom för vad det skulle visa sig sista gången, så sa han när jag skulle gå, 
- Jag kommer inte ner till ån ikväll! våra ögon tårades och vi kramade om varandra.
Bara någon vecka efter att jag kommit hem fick jag samtalet om hans bortgång.
Dagen för hans begravning satt jag i ett vindskydd i Gimdalen med ett tänt ljus och tänkte på de orden igen,  och nog är du med mig vid ån min vän, nu och för alltid.



Efter att ha bott hos Haldo sedan början av 90-talet så hade vi nu en lägenhet bokad i källaren på Ottsjö Bua hos Lena & Peter.
Detta var resan då Anneli skulle omsätta vårens kastkurs till verklighet och kanske få kroka sina första fiskar på torrfluga.

Mitt Jämtland.
 




Våra första dagar blev ganska blöta. Ena stunden slagregn och hagel för att sen spricka upp, bli sol och närmare 20 grader och sen nästa regnskur igen. Snabba svängningar, fjällväder, Jämtlandsväder.
Knappt några knott och svier och enstaka myggor gjorde de fuktiga dagarna ändock uthärdliga.
Anneli krokar också sin första harr på fluga. Kanske inte den största, men lika fullt den första. Men nog hade "guiden" hoppats på några centimeter till.

Anneli's första harr. Större skulle komma.

Pampigt på avstånd, blött nära.


Korta stunder med sol måste tas till vara?

Tisdagen nådde vädret sin kulmen och vi ställde helt enkelt in allt vad fisket hette.
Vaknade till en nästan blå himmel på onsdagen och efter en snabb frukost så var vi ute vid strömmen tidigt på morgonen, ett bra val skulle det visa sig. Under den första timmens fiske krokade jag flera öringar från halvkilot och upp emot kilot. Anneli krokade nu en skaplig harr värd sitt namn.

 
Några av de öringar som kom upp under veckan

 
Resans kanske viktigaste firre.
  

 Mitt Jämtland.



Så stora utsvävningar var inte planerade, mer inriktat mot att fiska platserna flera gånger för att om möjligt få en chans på en av åns större öringar och att Anneli skulle kunna känna sig trygg i vadandet. Det låga vattnet och det faktum att nivån i ån for upp och ner på grund utav regnandet gjorde de större fiskarna skygga och det var först på kvällarna som jag kom i kontakt med några lite bättre fiskar, dock ingen landad.

   
Om Patrik själv får välja.

Gjorde några timmar solo en av kvällarna och fick till min stora glädje kroka alla tre under några timmars fiske, Öring, Harr och Röding. Ingen av fiskarna större än 3-4hg, men alla tre är inte fy skam. Kul när det händer.
Trots väldigt tråkiga besked hemifrån så blev det en fin vecka och målet, om det nu fanns något sådant, uppnåddes, då Anneli numera kan tituleras sig harrflugfiskare. Öringen fortsatte att gäcka henne under hela veckan. Men som en känd fiskeprofil brukar säga, 
- det sista som överger oss fiskare är hoppet. Jag skall, tillsammans med ett härligt gäng fiskebröder, gå en ny match med mitt hopp redan om 14 dagar då jag återvänder till de Jämtländska strömmarna. Fram tills dess skall jag försöka få några pass på abborren i Roslagen.

Mitt Jämtland.


 
Ungstekt öring, färskpotatis och en romsås, till det en kall Lunndörren 
från Ottsjö Brygghus, eller en kopp kaffe och macka med rökt harr.
Feeling rich in the land of dreams. 



Fiskebröder.
Det blev inga större öringar för mig denna resa, men så var målet inställt på 
att Anneli skulle få kroka sina första fiskar på flugspö. 
Mina fiskebröder JP och Anders däremot hade sina torrflugor på rätt plats vid rätt tillfälle. Och det inte bara en gång.
Eller vad sägs om JP's otroligt vackra öringar. 
Så som skaparens en gång bestämde att strömlevande öringar från Jämtland skulle se ut......

 


.....eller Anders grymma dubblé två kvällar på raken. 
Ord för att återge de två telefonsamtalen från honom finns inte.
Härligt, underbart och sann lycka i en dos på gränsen till farlig. 
Eller vad sägs om dessa två öringar på strax över 5kg och nästan 6 kilo.
Två hugg och två landade, totalt nästan 11 kilo öring.
Mästerligt!
 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>