Translate

tisdag 30 augusti 2016

Allt blir så enkelt längs vår öringström.

Det är första arbetsdagarna efter sista vecka för i år i västra Jämtland, öringarnas förlovade land. Ljummet automatkaffe och två 24” skärmar som förmedlar måsten i en rasande takt. Självklart är jag glad över mitt jobb och efter många år så trivs jag igen men uppbrottet är hårt och bryskt, jag är långt ifrån klar med varken, Jämtland eller öringen. Jag brukar skriva om vemod och tomhet i mina texter om avsluten och det är verkligen så. Jag fylls av en känsla av vemod och sorg. 
En känsla som blir både starkare och svårare med åren.


Nästa år kliver jag in på den andra halvan av livet åldersmässigt. Även om drömmarna förmedlar än gammal man som i en framtid gör lätta vandringar längs strömmarna så får man vara realist och inse att tiden vi har kvar tillsammans, öringarna och jag, numera är kortare än den tid vi haft tillsammans.
Jag känner ingen stress över det faktum att jag blir 50 år eller att jag nu måste ”hinna” runt till alla mina drömvatten. Kommer jag inte iväg till Island, Slovenien eller någon annan exotisk plats så må de så vara, Jämtland fyller väl de behov jag har och vaket, det magiska vaket, är detsamma var helst mina vadarkängor för mig. Det är till och med så att kärleken till Jämtland troligtvis kommer att hålla mig kvar där istället för att ge mig iväg ut i världen.
I det fallet är jag en enkel man, ge mig en eld, en panna kokkaffe och några vänner att dela stunden med och jag är mer än väl tillfreds med tillvaron.
Nej ingen åldersstress här inte, möjligen för att det finns så många platser jag besökt genom åren och gärna vill tillbaka till. Fisket på fjället i små klara strömmar där knotiga fjällbjörkar ger landskapet karaktär. Sena augustidagar då vandringsfisken söker sig upp i strömmarna eller mörka tjärnar som ruvar på ljuvliga hemligheter.
Där finns också platser som jag ännu inte besökt men som jag i tanken under mörka vinterkvällar, med hjälp av kartor och något av alla kartprogram, vandrat längs.

Den största anledningen till att jag känner så här är öringen, den vackra gyllengula fjällöringen, en överlevare, en tuffing och den vackraste av alla fiskar.
Boende som jag är i Roslagen så är chansen till sådan fisk i stort sett lika med noll. Havsöringen undantaget. Kombinationen fisk, fiske och omgivning gör fjällöringen överlägsen allt annat. Havsöringsfisket är spännande och häftigt och vår skärgård är vacker och storslagen inte ett ord om något annat, men en liten fjällnära ström med klart vatten och en vakande öring är en pulshöjare långt innan flugan ens landat i vattnet.

 

En annan anledning är vännerna. Inför jakten på öringen är vi alla lika. Oavsett bakgrund, kunskaper eller andra livsåskådningar så bygger öringen broar åt oss. Tänker jag bakåt i tiden och återser vänner jag fiskat med så är det en salig röra som spretat åt alla håll både politiskt och statusmässigt. Där och då har våra ögon sett samma vak och våra hjärtan känt samma kärlek. En del vänner är för alltid borta och finns nu med som minnen längs strömmarna andra har jag med mig på mina äventyr idag och några har jag säkert inte ens träffat än. Det öringen gör med oss är magiskt och jag önskar att det skulle finnas flera sådana tillfällen i livet där vi kunde se saker lika klart som när vakringarna sprider sig ut över ett stilla sel.

Ibland släpper jag dock taget om trevligheterna kring elden och drar iväg längs stränderna på egna upptäcktsfärder. Kanske för att återse en vän som inte längre finns ibland oss eller för att själv få smyga på en vakande fisk som annars skulle skrämts om vi kommit fler. Ibland bara för att jag behöver ensamheten, stillheten och eftertanken. Har man som jag levt ett liv längs dessa fiskestigar så återkommer ofta ekon från det förflutna. Sätter jag mig ner så kan jag se mig själv som 10 åring komma gående med spinnspöt i handen, en silverdoctor knuten halvannan meter bakom platskulan och den beiga fiskväskan med en kungsfiskare på över axeln. Jag ser lycklig ut, ovetande om vad livet kommer att före med sig i form av glädje och sorg. Det händer att vi slår följe en bit, återupplever minnen tillsammans och jag låter den lille killens lycka smittar av sig. Han är och förblir min förebild och den jag försöker återvända till så ofta jag kan. 
Allt blir så enkelt längs vår öringström.



Endast en resa norrut återstår i år, då till Gimdalen och dess höstharrar. Små torrflugor på inte allt för lättflirtade harrar, nog så inspirerande men den största behållning med den resan är vännerna. Fisket bryts oftast tidigt då mörkret inte längre är vår vän. Vi kryper in i Kullagårdens värmande famn med god mat, dryck och det goda samtalet. Ett värdigt avslut på en sommarsäsong i Jämtland. 
Men när tystnaden kommer så far mina tankar iväg väster ut till längtans vakande öringarna.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Inga kommentarer: