Translate

torsdag 19 januari 2017

De första 50 gjorda.

Nåja, vad är det att fylla 50....? 
De kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles underbart…..

I unga år fiskade jag oftast ihop med min far och några vänner till familjen. Alla var de kring 50 år och jag minns så väl när jag, het och hungrig, ville ge mig ut i nattmörkret för att jaga storöring. ”Gubbarna” drog på svaret, kom med en hel palett av undanflykter, svårt att gå, svårt att byta fluga och andra i mitt tycke undaflykter. Nu har jag kommit ikapp dem i ålder. Ivern att komma ut i mörkret finns kvar och några ursäkter finns inte. Jag räddas dock av att ett par läsglasögon och en pannlampa finns med i packningen. 
Jag tar det försiktigare idag vid promenaderna till och från fiskevattnen, speciellt i mörkret, går hellre runt än hoppar över eller ned för ett hinder.
Förra säsongen gjorde jag dock ett av få undantag i min iver att komma i bra kastläge.
- Jag var ingen liten lort jag vågade hoppa. Och som jag hoppade!!

Det kunde inte sluta på något annat sätt än med ett fall såklart. Ena foten väl förankrad under en rot i slänten och den andra ute i ån på den mjuka bottnen. Fallet var oundvikligt, långt ifrån snyggt. Vattnet kallt.
Numera finns alltid extra tröja med i packningen så efter ett byte så var jag torr på överkroppen i alla fall. 

Vattnet i vadarna blev snart kroppsvarmt.

Så förlåt mig kära fiskevänner från förr, jag förstår nu vad ni gick igenom.
Jag förstår våndan över att inte ha synen med sig vid fisket i mörkret eller vadningen. Numera är det ju ett måste att vända sig bort från strömmen tända pannlampan, på med glasögonen för att byta fluga.  Det är inte längre lika lätt att ta sig fram längs regnblöta fiskestigar i mörkret. Då var det om möjligt en handburen ficklampa som gällde vid promenaderna hem i natten. Byta fluga gjorde man genom att hålla upp fluga och tafs mot natthimlen, ljuset räckte. Någon ålderskris finns alltså inte utan bara den där våndan över att tecknen på åldrande börjar te sig allt tydligare.
 
Min 50 års dag indikerar också att jag under året firar mitt 50;e år i rad Ottsjö. Vid en snabb huvudräkning så innebär det att jag som minst har gjort 120-130 talet resor tur och retur till min kära by. I tidigare år åkte vi som familj ofta både vinter och sommar. På senare år, då jag själv suttit vid ratten, så har det blivit mindre vinteråkningar men desto oftare på sommaren istället. 2 till 3 vändor är inte ovanligt och några år till och med 5-6 vändor.
Visste ni att runt jorden är det vid ekvatorn lite drygt 40 000 km.
Med drygt 120 mil tur och retur så räcker mina resor upp till Ottsjö gott och väl till några varv runt jorden. 
- Det sägs ju att man blir lite korkad och gör vad som helst när man är förälskad.

Jag måste säga något kort om byn också även om dess betydelse i mitt liv är svår att förklara i ord. 
För vad som än hänt i livet så har alltid byn välkomnat mig. Den har fångat in mig i sin vackra famn i stunder av sorg och saknad men också delat min glädje. Den har funnits där som trygghet och ett lugn långt ifrån vardagens stress. Det bästa med platsen är att den alltid låtit mig bara få vara Patrik. Stämplar, roller och masker finns inte. Mina första stapplande steg har jag tagit där uppe och de har även mina egna barn gjort.
Min mor och far har naturligtvis har stor del i den jag blivit som människa men Ottsjö, byn och människorna där, är absolut en av hörnstenarna på vilken jag som person idag vilar.
Vänner som Erik, Lars-Erik och Haldo har betytt mycket genom åren. Idag finns ingen av dem kvar. Alla har de lämnat ett stort tomrum och saknad efter sig. De fattas byn och de fattas mig. De personifierade det sanna Jämtland i mina ögon, hårt arbetande människor, karvade ur de knotiga fjällbjörkarnas land. Inte rädda för att ta i eller säga sin mening. Livsnjutare med stora hjärtan och ständigt med den där glimten i ögat. 

De är fortfarande förebilder för mig och finns ofta med mig i tanken. 

Hur framtiden ser ut har jag ingen aning om, vilket är otroligt skönt.
Mål finns ju alltid, både stora och små.
Jag lufsar väl på längs vägen, njuter stunden och håller fartgränsen, för bråttom har jag inte. Försöker beta av mina mål ett efter ett. Här och var kommer jag att svänga av in på intressanta avtagsvägar för att se mig omkring.
Även om pengar gör livet delvis lite enklare så är det inte det som står högst på önskelistan. Får jag istället önska något så är det att livet skall ta väl hand om mina två älskade söner som nu tar stora kliv ut i vuxenvärlden. Att de skall gå bra för dem och att deras mål i livet kommer dem till mötes.
Jag vill ha hälsan och kunna ge mina vänner det bästa jag kan ge dem, del av min tid så ofta jag kan.
Jag kommer fortsatt ta mig till platser som jag trivs vid, njuta det bästa ljud och dofter som finns, forsens brus, eldens sprakande och doften av nykokt kaffe.
Jag hoppas kunna nöta ut många vadare än och att en och annan öring fortsatt vill stiga mot mina flugor.
Svårare än så behöver inte livet bli för en som strävar efter att sluta som ”miljonär” i upplevelser.

En häftigt tanke vore, om jag kunde få sitta på slänten vid ån som en väldigt gammal man, se ut över omgivningarna och tänka, 
-Det här var mitt liv, wow vilken underbar resa!

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>




1 kommentar:

Krister sa...

Hej!
Vilken trevlig läsning med hög igenkänningsfaktor. Hoppas du har dina största fiskar framför dig. :-)
Själv kämpade jag längs väddökusten igår i det 1,4 gradiga vattnet. vädret var minst sagt fostrande. En öring efter få väl ses som ok under omständigheterna.
/Krister