tisdag 11 juli 2017

Butterfly Go

Längs fjärilsvägen

Asknätfjäril

Himlen är blå, inte ett moln syns. Som ett penseldrag av färg och form kantar blommor och mängder av olika gröna växter den smala grusvägen som jag går på. Dofter i alla dess nyanser slår emot mig. Bakom väggen av blommor trängs buskage och träd. Värmen är påtaglig och bromsarna trängs i luftrummet omkring mig.
Så sitter den plötsligt där, Asknätfjärilen. Vi träffas alltid här, i samma område varje år. Men i år har sommaren varit kall och blåsig så detta blir kanske både vårt första och samtidigt sista möte för året. 
Asknäten flyger endast en kort period på året, från mitten av juni och in i juli.
Den är till skillnad från andra fjärilsarter lugn och ger mig tid att fota den innan den drar vidare. Jag är flugfiskare och det här är en blogg som handlar om fiske i första hand, men den som förstår känslan när man tagit sig osedd fram till den lilla ån, sett öringen stå tryggt och vaka och sedan lagt ut flugan och lyckats håva den vackraste av fiskar, ja den förstår nog känslan när man slutligen får en vacker och kanske till och med ovanlig fjäril på bild.

 
Asknätfjäril

Väddnätfjäril (kallas även ärenprisnätfjäril)

 
Ängsnätfjäril

Det finns fjärilar som gör mig extra glad när jag ser dem. Nätfjärilarna tillhör absolut dem. Några av dem så hotade att de är upptagna på röda listan som kraftig missgynnad eller utrotningshotad. Då gör det mig extra glad att flera av dem går att finna här i Roslagen, inte alls långt ifrån där jag bor. Visserligen små lokaler men det finns här och arbete pågår för att både hjälpa och skydda dem. 

Fjärilarna är den mest artrika av alla djurgrupper i Sverige. Det finns ca 2 800 fjärilar i Sverige, var av drygt 120 är så kallad dagflygande fjärilar.
Av dessa så har jag sett ett 60-tal och fått närmare 60 på bild.
Som ni förstår finns det ett glapp mellan fotograferade och sedda fjärilar, för så är det, vissa av dem....host..Aurora... är svårare att få på bild en andra..host..Aurora...

Men de andra närmare 2700 då säger ni?
Ja då handlar det om gruppen som vi allmänt kallar för nattfjärilar. 

Dessa kan jag inte säga att jag jagar men dyker de upp så fotar jag naturligtvis. Dagtid är de oftast vilande, hängande undertill på växter, väl kamouflerade och gömda på någon trädstam eller så har de krupit in någonstans. Svårfotade minst sagt som vissa andra.  ...host aurora..


Dagfjärilsmätare

 
 T.v Brunsprötad Skymningssvärmare och T.h Allmän Snabelsvärmare

Vågbräddad lavmätare

Jag och Lasse har gjort några tappra försök som test hemma på gården nattetid med lakan och stark lampa. Man kan bli förvånad över hur mycket vackra fjärilar som kommer fram. 
I den här gruppen fjärilar så finns också några av mina riktiga favoriter, svärmarna. Eller rättare sagt de stora svärmarna som till exempel den otroligt vackra Allmänna Snabelsvärmaren. Underbara skapelser som påminner om kolibrier när de far från blomma till blomma i sitt födosök.
Det finns också fjärilar i den här gruppen som är dagaktiva dit hör två av mina andra favoriter, Bastardsvärmarna och Humlelik dagsvärmare.

 
Bastardsvärmare


 
Humlelik Dagsvärmare


Fjärilar som hobby är egentligen ganska enkelt, så länge det handlar om själva letandet. Det är när det kommer till fotograferingen ... host aurora ... som det svåra kommer, för att inte tala om att artbestämma dem när du väl sitter framför datorn.
Några av de svåraste för en glad amatör som jag själv anser jag gruppen Pärlemorfjärilarna och Blåvingarna vara. Ovansidan är på flera av dem väldigt lika, här är det istället undersidan som slutligen avgör vilken art det är.
Fotograferandet kan vara svårt för att inte säga omöjligt ibland .... host aurora... då man både måste ha ovan och undersidan för att riktigt vara säker på vilken art man sett. Därtill skall sägas att det finns fjärilar som nästan aldrig slår ut med vingarna och så finns de som nästan aldrig slår ihop dem.
Tvång är inte min grej och smicker biter inte på dom, så det blir till att fota, vänta, fota igen, vänta, springa ikapp, fota, vänta och så börjar det hela om igen.

Blåvingarna tillhör en grupp som allmänt brukar kallas Juvelvingar, vilket inte alls är svårt att förstå när man kommer dem nära.
Gruppen Juvelvingar delas in i antal undergruppen, Blåvingar, Guldvingar och Snabbvingar.

 
T.v Violettkantad Gulkdvinge och T.h Mindre Guldvinge


Vitfläckig Guldvinge

Puktörneblåvinge

 
T.v Silverblåvinge och T.h Midsommarblåvinge

Eldsnabbvinge

....fota, vänta, fota igen, vänta, springa ikapp, fota, vänta 
och så börjar det hela om igen.
Just här är det Lasse som fått tag på en Aspfjäril.

Förutom några av våra sällsynta Nätfjärilar så har jag haft förmånen att få fotografera några andra riktiga rariteter. Däribland Svartfläckig Blåvinge, Violett Guldvinge och Mnemosynefjärilen. Speciellt gäller det Mnemosynen och den Svartfläckiga Blåvingen som båda var på randen till helt utrotade men där det nu pågår arbeten med att rädda dessa arter. De två sistnämnda finns också de i Roslagen på delvis hemliga platser den Violetta Guldvingen hittade Lasse och jag under en fiskeresa nu vid midsommar på en skjutbana.
Hur vi hamnade på en skjutbana långt ifrån rinnande vatten då tanken var att vi skulle flugfiska kan man ju undra. Egentligen inte så svårt, av samma kärlek som får oss att åka norrut för flugfisket så är det samma känslor som locka oss att åka på ett tips om en ovanlig fjäril. Svårare än så behöver det inte vara.  

Svartfläckig Blåvinge

 
Violett Guldvinge

Mnemosynefjärilen
    
Aberrativ (avvikelse från det normala) Prydlig Pärlemorfjäril
Det var när jag sökte efter Väddnätfjärilen som denna dök upp. Ovanliga men förekommande korsningar eller färgavvikelser finns och detta är en sådan.

Jag kan väl inte göra ett sådant här inlägg utan att nämna våra Rolls Royce bland fjärilar, de stora segelflygarna dit till exempel Makaonen, Hagtornen och Sorgmanteln hör. Stora vackra fjärilar som mer påminner om de vi ser på tv än vad vi tror finns i vår egen fauna.



Drygt 120 dagfjärilar och närmare 2700 nattfjärilar. Sveriges artrikedom när det kommer till dessa vackra varelser är stor och många av dem är otroligt vackra bara vi ger oss tid att stanna upp och ta en närmare titt.

Tyvärr så lever de flesta fjärilarna idag under hot och många av dem är på väg att försvinna. Det största problemet är att hagar och ängsmarker försvinner i allt högra takt. Den landskapsmosaik som tidigare fanns är idag nästan helt borta och i och med det så har många fjärilar förlorat sina värdväxter och larverna dör.
Det storskaliga, monotona jord- och skogsbrukslandskapet passar inte alls. Fjärilarna behöver större sammanhängande ängsmarker med variation och inte den likriktning vi idag ser. Det är också därför som tidigare stora områden idag istället omnämns som lokaler, alltså små områden där vissa arter går att finna.

Kan vi inte göra någon för att vända utvecklingen?
En lösning kan vara att man slutar att klippa i vägkanter och diken, speciellt på mindre allmänna vägar och små grusvägar. Där finns oftast en stor artrikedom bland växter och örter om man låter bli att klippa. Som det nu oftast ser ut så återstår ofta bara en steril gräsöken.
Alla små grusvägar borde beläggas med klippförbud och helst så ser jag att man också anlägger skyddszoner intill vägen så att inte avverkningen av skogen tar sig ända fram till vägkanten.

Lite till mans kan vi också hjälpa till. Låt en del av din trädgård få vara lite "vildvuxen" eller varför inte anlägga en fjärils rabatt.
När jag flyttade in i mitt nuvarande boende så fanns där inte en fjäril.

Men sedan tre/fyra år så har jag lagt ner lite energi på att hjälpa dem på traven. Det är inte mycket arbete som behövs, men resultatet är slående. Förra året hade jag 17 olika arter på besök i min trädgård under sommaren.

Så slutligen, när du vilar från flugfisket, eller någon annan av dina hobbys, varför inte ta din kamera och gå en sväng. Det du kommer att se är en värld full av variationer i färger och utseende, många av dem väldigt vackra.
Eller är du en sådan som ofta ger dig ut med mobilen och kör Pokémon Go, stänga ner den appen, starta kameran på mobilen och ge dig ut på lite Butterfly Go istället.

Just det, höll ju på att glömma. 
Vi har något otalt han och jag. Jag har tillbringat rätt mycket tid i jakten på en bra bild av honom men nej då, han vägrar låta autofokusen hinna ikapp honom. Den jag pratar om är såklart Aurorafjärilen, fjärilsvärldens lilla gokart. 


Bilden lånad från Wikipedia
https://sv.wikipedia.org/wiki/Aurorafj%C3%A4ril

En synnerligen stressad fjäril som inte sitter still några längre stunder. Avpatrullerar ofta stora områden i anslutning till ängsmarker eller längs vägar i sitt sökande efter föda eller en partner. Sedan tre år nu, tätt följd av mig med så här långt ända resultat, en handfull suddiga bilder då den flyger ur bild.
Men skam den som ger sig, en gång kommer han att sitta där och kameran och jag kommer att vara redo. 
Då vill det till att jag inte slarvar bort tillfället med motsol, batteritorsk, shorts ibland brännässlor eller varför inte hostar till, som sist ...host aurora.




lördag 8 juli 2017

Ja säg en två tre tredje gången gillt

Det är inte ofta det händer men vi kammade i det närmaste noll i torsdags.
Det såg precis likadant ut 
6;e juli 2016, samma väder, samma besättning och samma resultat.
Ser vi en trend? 
Är det datumrelaterat om och hur gäddorna hugger?
Och i så fall, firar de någon form av högtid den 6;e juli?
De kanske fastar?
Hur som helst, 6;e juli 2018 så har jag bokat Esa igen.
Under tiden skall jag lära mig Vikingarnas låt utantill......


.....Ja säg en två tre tredje gången gillt,
jag ser dig o jag reagerar vilt.
Sol o måne natt o dag,
är det bara du o jag.
Ja säg en två tre tredje gången gillt.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

måndag 3 juli 2017

Idsjöströmmen, 105cm på 0,16 tafs

Det är midsommartid. Den tiden på året som vi alla kan få ihop lite ledighet tillsammans. Gemenskapen och närheten gör Gimdalen, Idsjöströmmen och Kullagården så idealisk för oss för vår resa.
Det är också så här års som det i skogslandet blivit tid för de stora kläckningarna av dag- och nattsländor vilket ger fisket en extra dimension.

Tänk va tiden flyger fram. För mig är det sjunde året som jag åker upp med mina vänner, svänger av vägen nere i Nyhem för att åka de sista kilometrarna upp till Gimdalen och fisket i Idsjöströmmen. 
Blidö-Matte som varit där längst började åka dit redan i början av 90-talet. Fluganberg och Granaten var inte långt därefter. Vi pratar rutin i kubik när det gäller dessa herrar.

Rapporterna sa lite vatten och att vi skulle få tre soliga dagar. Allt stämde och redan första dagen så hade vi skaffat oss en skön tvättbjörnslook.
Att det på forum och annat pratats om lite vatten var inget som skrämde oss. Så här års måste fisken äta även om det är lite vatten. Det som möjligen hade kunnat oroa var om våren, förutom att vara torr, även hade varit varm. Varmt vatten och strömfiske är inget som varken jag eller fisken föredrar.
Nu höll ån 14 grader så någon fara för det fanns inte. Då känns det värre om det är lågt vatten på hösten, då väljer ofta den större fisken att lämna åar och älvar för större sel och sjöar.

Normalt så här års så är det nattfisken som är det stora dragplåstret. Då kan strömmen bokstavligt talat koka av vakande harr som ivrigt söker kläckande nattsländor. Har man som mål att ta antal harrar på en kväll så skulle man lätt kunna sätta pers i strömmen. Nu är inte det något antalsrace för mig, jag väljer hellre ut specifika fiskar, försöker lyssna mig till ljudet på vaket, se var fisken står och sedan fiska riktat på just en fisk. Oftast ger det färre men större fisk. På så sätt slipper jag också rispa mängder med småharrar.

Första dagens fiske gav bock i kanten för våra teorier. Fisken fanns där och även om de inte vakade så steg de villigt till våra torrflugor. När det var dags att bryta för middag så kunde vi konstatera att strömmen höll fisk med fin storlek, 40-45cm med några toppar strax under och på pricken 50cm. Ett dagfiske som skulle visa sig hålla i sig under alla våra tre dagar.


 
Blidö-Matte med harr under första dagens fiske

 
Fluganberg kan han också

Catch and Release

 
T.v Blidö-Matte med ny fin harr. T.h Granaten med hoppvillig fisk

Det var möjligtvis kvällarna och nätterna som inte såg ut som de brukar. Fisken fanns där, kläckningarna också men ändå inte i samma mängd som de brukar. Möjligen kan kylan nattetid vara en av anledningarna. När vi vid tre tiden på natten åkte tillbaka upp mot Kullagården så stod termometern första kvällen på bara 4 grader.
Kväll och främst nattfisket brukar för vår del innebära att vi är tillbaka nere vid strömmen kring åttatiden, vi sitter en stund i vindskyddet, grillar en korv, fotar lite och sen framåt tio/elvatiden rör oss mot en tänkt fiskeplats. Sen blir vi ofta sittande eller stående där en stund för att vänta in de första tyngre vaken. De kvällar vi nu fick gjorde att vi var igång tidigare. Övergången mellan dag och kväll var minst lika bra som nattfisket då nattsländorna då kom ut över ån för att lägga sina ägg. 
Då jag skulle göra nattens sista kast högg en gädda på närmare 90cm min harr och det blev en stunds gäddrill. 
Är det möjligen det som kallas dubbelhugg? 
Efter en stunds stångande i gropen så pressade jag den lite vilket oftast bara slutar på ett sätt, den tunna tafsen går av, så också denna gång. 
Men vi skulle få revansch redan natten efter. 

På gränsen mellan dag och kväll var minst lika bra som nattfisket

 
Många som drar fördelar av kläckningarna i Idsjöströmmen

 
Ut i detta skulle vi lägga en liten torrfluga.

Kvällsnöjet innan fisket, titta på harr, id och annat från bron.

Jag tycker inte om det egentligen, att säga att man är bortskämd med fisket i strömmen. Det är när jag använder sådana ord som jag också känner att risken finns att man inte värderar och uppskattar fisken och fisket på rätt sätt. Kanske är det därför som jag fiskar strömmen på mitt sätt. Vandrar längs dess stränder, vadar försiktigt och fiskar oftast av kanterna först innan jag vadar. Söker hellre DEN fisken än att jag jagar mängden.
För mig känns det viktigt och ett sätt som hela tiden utvecklar mig som flugfiskare. En harr på 40cm och däröver är en stor harr och bara för att strömmen innehåller fiskar på 50cm och däröver så innebär det inte att det bara är att åka dit att "dra dom". Stor som liten så förtjänar den vår respekt och den är minst lika svår eller lätt att fånga som i andra strömmar.

 
I vattnet är harren en explosion av färger

Efter drygt 4 timmars sömn satt vi åter med en tallrik gröt framför oss. Vädret lika fint som dagen innan. Dags för dag två. Granaten och jag som skaffat oss ytterligare en hobby, att leta upp och fota fjärilar, hade fått nys om en liten raritet i området. Så efter några timmars förmiddagsfiske, som var riktigt bra för mig med en del riktigt fina harrar i håven, ja då bröt vi fisket, bytte om och satte oss i bilen för att leta upp den violetta guldvingen. Någon timme senare kunde vi ge varandra en high-five när den satt framför kameralinsen. Temperaturen i gropen där vi fann den var uppe på 29 grader och för bromsarna var vi som två vandrande godisbitar. Glada, svettiga och duktigt bitna kunde vi fira med en glass i Bräcke innan vi återvände mot Gimdalen för att hämta upp dagens middag och åka ner till de andra.

 
Violett Guldvinge

Även de andra hade haft en bra dag. Solen hade lämnat om än ännu tydligare spår och det var riktigt skönt när väl skuggan kom till vindskyddet. 
Daniel har äntligen fått kroka, drilla och landa en fin harr på 50cm. Han har jobbat hårt och var väl värd den där lyckan som infinner sig när den glider ner i håven.
Snart var elden igång och wokpannan lämnade härliga dofter ifrån sig.

Kvälls och nattfisket blev detsamma som natten innan. Riktat fiske på enstaka större vak gav mig en bra kväll i strömmen med många fina harrar. Fluganberg och jag skulle precis plocka ihop då Granaten ropade.
- Fan, gädda!!

Granaten fiskar av hålorna vid bron

Ellie, vår väckarklocka och glädjespridare på resan.

I väntan på dansen

 
Måsarna "sitter" i topparna och snappar i sig av sländorna 
medan Blidö-Matte vilar ryggen på vägbron.

Daniel på en av hans favoritplatser

Vi gick upp och ställde oss för att som vi trodde se på när Granatens tafs efter en kortare fajt skulle gå av. Men fajten blev längre och längre och med tiden så fick vi svälja våra lustigheter då en landning kom allt närmare.
Precis när vi trodde att nu tar han den så rusade gäddan återigen ut i gropen med käftarna hårt hopslagna kring harren och det blev för Granaten att börja om igen.
Återigen var den nära för att sen göra nästa rusning.
Vi började ana att det var en större fisk och när han drar sin lilla håv från ryggen kunde vi inte annat än skratta.
Sekunderna senare kastar Granaten håven åt sidan, dyker ner med hela armen och fattar ett stadigt gälgrepp.
Han lyfter mer och mer, det slutade aldrig att komma gädda ur vattnet. Väl i höjd med överdelen på vadarna så var besten ur vattnet. 
105cm gädda var landad och det på en 0,16 tafs!!
Måste vara någon form av bedrift.

Den största gädda som Granaten tagit på fluga var ett faktum. 
Hashtaggen #pikeonfly fick nu nytt namn, #pikeongraylingonfly var nu fött.


 
Kvaliteten på mobilbilderna nattetid blev tyvärr lite sådär
men nog kan man se längden på gäddan.

Vi var framme vid sista dagens fiske. Solen lyste från en klarblå himmel och vinden från gårdagen var borta. Ny lina att testa på mitt Winston IM6;a. 
Hann inte mer än ner så började det blåsa upp igen. Tog mig en bit längre ner i ån och hittade en kant där den inte kom åt mig allt för mycket. Det grunda och klara vattnet gjorde det möjligt att smyga längs kanten och leta upp harrar som ivrigt sökte efter föda. Att få smyga så här längs strömmen är ett fiske jag gillar, det påminner mig så mycket om fisket på öring i små vattendrag längre västerut.
Flera timmar smög jag omkring med en väl infettad torrfluga. Bara flugan hamnade rätt så steg de villigt och tog den. Längre nedströms gick det fisk och nymfade i ytan, jag hade mina aningar men ville ändå testa. Bytte till en grön mullbänk med orange bakparti, första utlägget och flugan försvann i ett slurp.
Tunga knyckar och en svagt guldfärgad sida med röda fenor lyste klart i i ytan. Sju idar lyckades jag kroka innan jag återigen övergick till harrfisket.
Det är väl klart, fiskar man riktat efter harr och det kliver på en id i 2 kilosklassen, att man då kanske blir besviken. För mig är det inte så, jag fiskar på vaket, att det sen som i detta fallet blir id ett tag stör mig inte. Den fajtas bra och den får spöt att kröka rygg ordentligt. Det är i dessa trakter en väldigt vacker fisk jämfört med de gråbleka idar vi har här hemma. 
Som jag sa i början, stor som liten så förtjänar all fisk vår respekt och det oavsett art. 
Jag som stora delar av året endast kan drömma om fiske på vakande öring, harr och röding måste se till flugfisket som helhet och ta de chanser som dyker upp när fisken vakar. Jag tror någonstans att det också har gjort mig till, ingen skönkastare, men en som helhet bättre flugfiskare. 

Idsjöströmmens bästa boende.

 
Båda steg de villigt till torrflugorna.

Askalasse's vackra flugask och min lilla Winston IM6;a #4;a
The best this man can get

En annan sak jag haft på agendan sedan några år är att hela tiden försöka banta min utrustning. Att inte ha prylar för prylarnas skull utan att varje detalj jag bär med mig skall ha en funktion. Detta året så var det återigen dags att ge sig på flugaskarna. Har sedan tidigare fått ner dem till två askar av lite större fickmodell. En torrfluge- och nymfask och en som gömmer det jag tror mig behöva när öringen står för motståndet. Nu tog jag ännu ett steg och valde ut de jag trodde mest på i en stor och en liten ask i vacker masurbjörk som jag fått köpa av AskaLasse.
Totalt blev det ett 40-tal flugor, allt från torrt till nymf, dagsländor och nattsländor. Bortsett från ett tillfälle när jag var ner i de andra askarna som nu fick ligga kvar i ryggsäcken så klarade jag mig fint genom dessa tre dagars fiske på harr med de flugorna.
Inser att jag faktiskt skulle kunna banta ännu mer.

Sista kvällen. Det finns någonting behagligt i att då lufsa runt i strömmen. Fisket sker om än i en ännu lugnare form. Jag står länge och ser ut över strömmen. Det handlar om vem som ger upp först och röjer sig, harren eller jag.
Blidö-Matte krokar en riktigt fin harr snett uppströms mig, jag fortsätter att spana. Tillslut ger den upp och visar sig, min fluga sveper in över platsen men inget händer, nytt kast, lite kortare och nu stiger den. Vi möts invid stranden innan den snabbt återfår sin frihet igen.

Riverkeeper'n och Fluganberg går igenom dagen

 
Sista kvällens fiske och Blidö-Matte krokar ännu en fin harr

Hela kvällen går och jag fiskar mig sakta ner mot det nedre vindskyddet. Flera fina harrar förlorar kampen och röjer sin position. Väl nere vid vindskyddet hittar jag Fluganberg på bänken. Även han har haft fint fiske och vi blir sittande en stund, delar en öl och låter kväll övergå i natt innan vi lägger ut våra flugor igen.
För mig tar en fin stålgrå harr som också blir min sista denna resa.
Vi vadar iland, går mot vindskyddet, plockar ihop grejerna och lyfter på våra kepsar till strömmen, harren och gemenskapen i ett tack. 


Ett stort tack till mina vänner på resan.
Lars, Matte, Ulf och Daniel
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
Foto: Fluganberg
Den sista harren denna resa.